Orkestrarna borde ta mer svensk ton

Det väcktes en diskussion i P2-programmet ”Önska” (vardagar kl 09) i höstas. En lyssnare fnös åt de nya orkestersäsongerna som just dragit igång. Nytt? undrade brevskrivaren, det är ju bara gamla kända verk som plockas upp på repertoaren säsong efter säsong.

Jag skrev ett inlägg i programmets blogg, där jag i stort sett höll med. En skev balans råder i symfoniorkestrarnas utbud. För många kända klassiker återkommer, för lite nyskrivet framförs och det rika svenska musikarvet vårdas inte.

Det finns givetvis ett skäl till att vissa verk återkommer. De tål att lyssnas till gång efter annan, musikerna kan dem och publiken kommer. Men. Utan förnyelse ingen utveckling.

Flera gånger per säsong bänkar jag mig i Malmö konserthus för att lyssna på stadens orkester. Var gång känns som fest. Symfonier och andra större konsertverk ska höras på plats. Nu. Där. Endast då upplevs kraften av den underbara maskin en symfoniorkester är.

Senast var det endast ett verk på dagordningen, Gustav Mahlers sjätte symfoni. I biljettkön sa en man att han egentligen var för trött för kvällens konsert, men konstaterade; ”Fast sexan spelas högst vart sjunde år, det får jag bara inte missa.” Givetvis blev det ännu en fest, med livaktigt spel under orkesterns nye franske chefsdirigent Marc Soustrot. En dansant man.

Ställs det krav på symfonikernas val av repertoar? Då vi är med och betalar lönerna borde det vara på sin plats att den svenska musikhistorien gavs mer utrymme, vem annars ska spela svenskt? Allan Pettersson skulle ha fyllt hundra år i höstas, och Musikradions P2 har lyft fram honom på ett fint sätt. I Malmö blev det några av hans ”Barfotasånger”. Men symfonierna! Jösses. Vi pratar om en svensk kulturskatt, som borde vara självklara i konserthusen, jubileumsår eller inte.

Det finns många fler svenska tonsättare, både levande och döda, som är betydligt mindre kända än de förtjänar. Till och med de mest namnkunniga hörs alltför sällan. Stenhammar, Lars-Erik Larsson, Berwald, Hillborg och Alfvén, visste spelas de, men förmodar att ni inte hör dem var vecka i ert konserthus? Vems är felet? Får väl ta till Juholtsanalysen; en tredjedels medias, en tredjedels symfoniorkestrarnas, en tredjedels musikbranschens och kulturpolitikens.

I Skåne har vi två symfoniorkestrar, en i Helsingborg (HSO), en i Malmö (MSO), båda övertygande och värda besök, men med rätt traditionella program. Det finns dock en hel del att se fram emot i vår.

Här är en vårkvartett jag ser fram emot:

16/2, HSO: Brahms och Broström (Tobias) i ett fint program,

29/3, MSO: 2 x Segerstam (dirigent Leif och dotter Pia som solist) möts i Brittens cellokonsert,

15/4, HSO: finsk helafton med musik av Sibelius under Okko Kamus ledning,

10/5, MSO: Sinaisky är tillbaka för att dirigera sin gamla orkester i Sjostakovitjs 13:e symfoni, ”Babij Jar”.

(MSO, 10/5).