Vä – dansk utpost i norr

Vä.

När Vä anfölls av svenskarna år 1612 tillhörde staden en av de rikaste i Skåne. Historikern och skribenten Anders Bojs berättar historien om staden vars framgångsrika framtid gick upp i rök för 400 år sedan. Och författare och skribent Hans Holmberg tar i sin betraktelse över Vä utgångspunkt från ett innehållsrikt, men illa placerat, konstverk på Österäng.

Den 5 februari 1612 gick en svensk trupp om cirka 3 000 man över dåvarande riksgränsen vid Loshult och härjade i Helgeås dalgång under det pågående Kalmarkriget. Enligt dess befälhavare, den 17-årige kungen Gustaf II Adolf, var detta en vedergällning för danska härjningar i Småland och Västergötland. De skånska offren blev 24 kyrksocknar och staden Vä, vilken plundrades och stacks i brand den 8 februari enligt då gällande juliansk kalender.

Gustaf Adolf formulerade i ett brev till sin kusin hertig Johan att han ”waritt inne vthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrkiosochner sampt och Whe stadh är vthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootståndh haft, anten af ryttere eller fotfolck, vtan grasserat, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter eigen willie.”

På hemvägen kunde det dock ha gått illa för kungen. I samband med ett danskt ryttaröverfall höll han på att drunkna i Vittsjö.

Väs bränning den 8 februari 1612 är ett makabert 400-årsminne som nu uppmärksammas. Vä var dåligt befäst, där det låg i öppen terräng. Samhället hade sedan 1452 bränts fyra gånger av svenskarna. Christian IV hade fått nog och beslöt att flytta staden till en mera lättförsvarad lokalisering. I december 1612 bestämde kungen att de nedbrända husen i Vä inte fick återuppbyggas. Den nya staden kom att placeras på halvön Allön i Helgeås ”Vattenrike”, där Christianstad grundades 1614.

Många av Väs invånare hade lyckats sätta sig i säkerhet före svenskarnas anfall. Hela staden blev heller inte nedbränd. Mariakyrkan klarade sig till exempel. Men de borgare som ville fortsätta i sina borgerliga näringar fick söka sig någon annanstans. Vä blev en bondby och bönderna i Näsby och Nosaby fick lämna sina gårdar åt de forna Väborna. I gengäld fick de förra överta gårdar i Vä.

Staden Vä hade en lång förhistoria. Själva namnet lär gå tillbaka på Vi, som betyder offerlund. Från yngre järnålder, cirka 200-800 e Kr, och följande vikingatid ökar de arkeologiska fynden. De har mer och mer bidragit till att visa platsens historia som en centralort i Gärds härad. Ytterligare skriftliga vittnesbörd om Väs förflutna har också kommit fram, inte minst tack vare förre museichefen Thorsten Anderssons fynd i danska arkiv. Han blev 1990 belönad för detta genom att promoveras till filosofie hedersdoktor.

Och nu har stadens förflutna – påpassligt inför den stundande årsdagen – uppmärksammats i det aktuella jubileumsnumret av Ale, Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge. Arkeologerna Lars Jönsson och Torbjörn Brorsson har skrivit en artikel om Vä under vikingatid och tidig medeltid.

Från 1100-talet finns skriftlig dokumentation om Vä som kungsgård, plats för den från början kungliga Mariakyrkan och etablering av ett premonstratenserkloster. I ett donationsbrev från 1160-talet överlämnar det danska kungaparet Valdemar den store och hans drottning Sofia S:ta Maria kyrka och alla dess ägor till klostret. År 1213 kallas klostret brunnet och munkarna flyttade till Bäckaskog.

Vä fick stadsprivilegier någon gång under 1200-talets första hälft. År 1250 bekräftar kung Abel i ett brev tidigare givna privilegier. Staden har skildrats som liten och fattig. Det gäller naturligtvis efter de svenska härjningarna. Dessemellan kan det ha varit annorlunda. År 1611 bokförs Vä som nummer fyra bland de då 12 skattebetalande skånska städerna med ett invånarantal, gissningsvis, kring 1000 när ettan Malmö låg på cirka 4000.

Mariakyrkan har alltså i bortåt 900 år varit något speciellt för Vä. Kanske redan, på tidigare trägrund, uppförd på Knut III:s (1143-1150) tid, därefter förändrad och förstorad, på 1160-talet alltså klosterkyrka och försedd med absid och tunnvalv. Då kan också målningarna i koret ha tillkommit.

Det här var en stor tid för Danmark, Valdemarernas storhetstid. Valdemar den store följdes av sönerna Knut VI och Valdemar Sejr till 1241. Riket kom som mest att förutom det nuvarande Danmark omfatta den tyska östersjökusten, inklusive Schleswig-Holstein, samt Estland och de nu svenska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. De inflytelserika ärkebiskoparna hette bland annat Absalon och Andreas Sunesen.

Vä var, som sagt, ingen fattig stad. Handelsmän med verksamhet i omlandet med lantbruksprodukter och trävaror var framgångsrika. Inte minst hade de stort inflytande i stadens styrelse. Hantverkarna, oavsett om det gällde kvarndrift i den då i jämförelse med nu strida Kyrkbäcken, järnframställning med myrmalm hämtad från Göinge eller silversmide var också framstående. Bland andra flyttade flera berömda silversmeder över till det nya Christianstad. Främst av dem Hans Klaussen, mästare till bland mycket annat den berömda brudkronan från Skepparslövs kyrka som nu deponeras på Regionmuseet.

Vad finns det då kvar från Väs tid som stad? Först och främst Mariakyrkan, Skånes förnämsta romanska helgedom efter Lunds domkyrka. Vägfarande på den forna riksvägen genom Vä kan heller inte undgå att lägga märke till ruingaveln av S:ta Gertruds kapell, en 1400-talsskapelse uppkallad efter de resandes skyddshelgon.

Det finns också små ruinrester av ett Helgeandshus, en medeltida inrättning för fattiga och sjuka, ibland också härbärge för pilgrimer, söder om kyrkbyn. Och gatunätet i närheten av Mariakyrkan har fortfarande sin medeltida sträckning. Där finns också ett betydande antal källare kvar efter den forna stadsbebyggelsen.