Vandringar in i sagans världar

Det är svårt att få syn på ”Triumfbågen” i dimman, den står lite väl långt ut, eller in, på gräsplanen. Sorgligt att säga är att det är Kristianstads minst kända monument vi har där inne i dimman. Jag minns invigningen som förrättades av Torsten Falck (tidigare kulturnämndsordförande och Väs siste ”borgmästare”), och även den gången i dåligt väder. Invigningen följdes av en debatt om offentlig konst, föreställande eller ej? Skulle det varit en ryttarstaty eller fick man gestalta modernistiska idéer? Hur som helst så bör skulpturen omplaceras till ett mera iögonfallande läge.

Vad vill den hugfästa, vad vill den att vi ska komma ihåg?

Jo, ett av de många olycksminnen som i förhärjande bränder hemsökt den lilla danska staden, en av Skånes äldsta. Det var i början av år 1612 som en svensk trupp företog en hämndeaktion och ödelade ett stort antal nordskånska socknar. Danskarna hade gjort härjningståg i Västergötland och fick nu svar på tal. Svenskarna begränsade sina ”insatser” till endagsoperationer, kanske för att hinna med så många som möjligt.

Ur aska och sotiga bränder uppstod inte likt en fågel Fenix en ny stad. Den kom, men på annan plats – nuvarande Kristianstads ”grundplatta”. Den anlades några år senare, år 1614, och dess jubileum kommer säkert att firas under gladare former än Väs sorgkantade.

Min vandring genom Vä är tänkt att innefatta dess gamla kungsgård, men för den kan min kunnige guide endast ge alternativa förslag. Det passar bättre än exakthet, det är sagans värld vi vandrar in i och där finns både kungar och drottningar på besök. Där strålar emot mig Valdemar Sejr och hans drottning Sofia på väg med dyrbara gåvor till Mariakyrkan, den fasta punkten i både saga och verklighet. Den anar jag tidigare, Marias kyrka, alltså i dessa andliga verkligheter. Tidsskikt läggs till tidsskikt och Vä har en tid som saknas i den nya staden, en medeltid med en rik kultur med skickliga hantverksmästare, så skickliga att de fick lånas ut till Lund och dess byggande av Lundadomen.

Men tillbaka till den inledande frågan. Vem är skulptören? Han hette P-O Ultvedt och var en av Sveriges främsta. Hans moderna Guernicavariant, ett kraftfullt inlägg mot krigets fasor, invigdes den 22 januari 1988.