Dickens figurer lever bland oss

På 1800-talet var Dickens (och de övriga följetongsförfattarna) ungefär vad tv är idag. Stora skaror följde berättelserna. När folk träffades i gathörnen diskuterade man hur det skulle gå för figurerna i den senaste romanen. Idag är det inte så. Även om Dickensfilmatiseringar tv-sänds, i följetongsform, så fungerar inte läsandet av en Dickensroman som tv längre. Det är ett projekt.

Låt oss anta att man råkat läsa Harolds Blooms fyrverkeriblixtrande analys av ”Bleak House” i ”The Western Canon” (”Den västerländska kanon”). På några få rader lyckas han dra in inte bara Shakespeare och Dostojevskij utan även Kafka och Borges i resonemanget. Självklart vill man läsa den boken! Stegar således iväg till lånebiblioteket. Man har överseende med att översättningen är föråldrad, det funkar bra om man bara koncentrerar sig. Man får försöka avskärma sig från den moderna tidens distraktionsmoment i form av tv (!) och sociala medier. Det är mödan värt.

Till skillnad från de där musklerna som har en snöplig tendens att förtvina så fort man upphör att träna har man med sig läsupplevelsen som en berikande klangbotten så länge man lever. Kvaliteter hos omgivningen som man inte tänkt på tidigare framträder; den irriterande grannen som alltid upprepar allt han säger är ju egentligen en lustig Dickensgubbe...

Som ung reporter lärde sig Dickens stenografi, något som han skulle ha nytta av under hela livet. Han fungerade som en levande bandspelare. Ingenting undgick honom; varje nyans registrerades. Röster, jargonger, dialekter. Snarare än intrigflätningen är det som imponerar i en Dickensroman alla bisarra figurer som beskrivs så väl att vi på något sätt accepterar att de har en sorts liv. Hm... det låter nästan som om jag försöker beskriva Facebook och dess myller av konstiga bifigurer...

Kortrecension av Dickens ”Mysteriet Edwin Drood”:

Kanske var ”Mysteriet Edwin Drood” inte mer deckarmysterium än Dickens övriga böcker, men i och med att den lämnades oavslutad på grund av Dickens död, och dessutom signalerade med ordet ”mysteriet” i titeln, har många sett det som en sport att försöka ”lösa” dess gåta, att med givna premisser lägga pusslet rätt. Men de som mer ingående har studerat Dickens övriga romaner har snart insett att dessa sällan fungerar enligt pusseldeckarens väloljade urverksprinciper. De är fulla av ologiska uppdykanden, osannolika samband och lösa trådar; det är andra kvaliteter som gör dem bra...

Skaparen av de klassiska pusselnovellerna om Fader Brown, G. K. Chesterton, lyckas i sin lilla Dickensbok få med många träffande iakttagelser om särarten hos Dickens berättarkonst, även om ”Mysteriet Edwin Drood”: ”He essayed a detective story, he who could never keep a secret; and he has kept it to this day.”

Även en läsare som inte kommer längre i en Dickensroman än till första sidan, där alla namnen radas upp, får en chans till en liten litterär upplevelse. Namn som Honeythunder, Pickwick, Pecksniff och Murdstone kickstartar läsarfantasin, blir i sig små miniatyrdikter. Tydligen började Dickens alltid med att kläcka ett namn innan han kastade sig ut i skriväventyret. Innan han kom fram till Martin Chuzzlewit kasserade han en rad förslag: Chuzzlewig, Sweezleden, Chuzzletoe, Swezlebach, Swezzlewag... Får mig att tänka på Swearengen (i och för sig en historisk person) i den dickenska serien ”Deadwood”. Just på en plats i Vilda Västern, som ganska mycket liknar Deadwood, hamnar för övrigt Chuzzlewit i sin roman.

Dickens samlade hela tiden på namn, från tidningar och gravstenar. Inte sällan är de konstigaste namnen sådana som burits av verkliga människor! Legenden säger att han hittade ”Scrooge” på en grav i Edinburgh. ”A mean man” läste han (egentligen stod det ”meal man”!).

Kortrecension av Dickens ”En julsaga”

När jag sitter och skriver detta mot slutet av januari 2012 faller snön – den vita jul vi förvägrades i julas... Att det skulle vara särskilt meningsfullt med just en vit jul lär ha sitt ursprung i ”En julsaga”. Mycket talar faktiskt för att Dickens med sin berättelse både räddade julen och uppfann den, inklusive kalkonen, att man ska vara god, sjungandet och snön.

Högtiden hade nästan helt fallit ur modet bland britterna när Dickens 1843 ringade in och definierade dess innehåll, på ett så tilltalande sätt att trenden vände. Framför allt gäller ju detta i den anglosaxiska världen, men visst kan även vi hemfalla till att betrakta Dickensjulen som särkilt äkta och gammaldags, som en urform. Allra mest, förstås, i Disneyversionen med Kalle, Musse och Joakim!

Den riktigt stora litteraturen är ofta paradoxal. Samtidigt som Dickens fått agera symbol för den 1800-talsrealism, som modernismen revolterade mot, visar sig hans verk vid noggrannare besiktningar (inte minst dekonstruktivistiska) ofta ha mer gemensamt med efterföljarnas än med de samtida kollegornas. Experimenten med inre monolog, ordlekar, symboler sådde frön som skulle gro och blomma hos Joyce, Kafka, Strindberg med flera.

Man skulle kunna säga att den kanadensiske litteraturvetaren Northrop Frye gör samma sak som Bloom & co fast åt andra hållet. Han påvisar hur Dickens är förankrad i en litterär evolutionskedja som går tillbaka till antikens komedier. I en essä om Dickens gör han den tillspetsade iakttagelsen att skillnaden mellan en Dickens och en deckare är att mysteriet (det avgörande mysteriet) hos Dickens oftast handlar om hur någon fick liv (vem som är den verkliga föräldern) medan deckaren, som bekant, kretsar kring hur någon miste livet.

Kortrecension av Dickens ”Oliver Twist”

Kanske renodlar Dickens folksagomotivet med barnet som inte vet sitt rätta ursprung allra mest i ”Oliver Twist”. Det fattiga och föräldralösa barnet som frestas både fysiskt och moraliskt – i klorna på tjuvar och andra skurkar – men till slut visar sig ha rätt till ett namn och ett arv.

Varje förälder som läser för sina barn tvingas idag ta ställning till hur juden Fagin ska tacklas. Ska man censurera? Huckleberry Finn har på liknande grunder förbjudits i vissa amerikanska skolor. Men klassiker måste väl få avnjutas oförvanskade? Man får helt enkelt göra en utvikning och sätta in verket i dess historiska kontext. ”Oliver Twist” skulle kunna bli en passande startpunkt för årets Dickensprojekt.

1. Ett bibliotek i Philadelphia firade Dickens med tårta i helgen. 2. Simon Callow spelade i julas i ”A Christmas Carol”. 3. En Dickensskulptur har utrustats med lagerkrans.Foto: scanpix