Tàpies – en universell katalan

Den katalanske konstnären Antoni Tàpies avled på måndagen, 88 år gammal, i Barcelona, där han föddes 1923. Han var ännu ett av dessa oefterrättliga genier inom konsten som Spanien skänkt världen, efter Pablo Picasso, Joan Miró och Salvador Dalí. Miró har med få ord sammanfattat fenomenet i en hyllning till sin yngre kollega: ”Antoni Tàpies verk har sin plats inom den tradition av sådana här explosioner som då och då inträffar i vårt land och som rör om i så mycket som är dött. Därför förtjänar Antoni Tàpies all min beundran”.

Antoni Tàpies var konstnärligt verksam från sin barndom fram till sin död. ”Utan att måla kan jag inte leva”, sa han nyligen. Jag besökte honom i hans ateljé i Barcelona exakt 23 år före hans död, alltså den 6 februari 1989. Vi hade ett långt samtal. Han berättade då om hur det började. När han var 11 år läste han ett specialnummer av en tidskrift om den moderna internationella konsten. Det inspirerade honom till ett intensivt tecknande och målande. Som 18-åring drabbades han av tuberkulos med åtföljande hallucinationer, som senare blev fruktbara i hans verk.

1948 hade Tàpies sin första utställning i Barcelona och lärde känna Miró. 1950 kom han till Paris och blev bekant med Picasso. Kort därefter deltog han i Biennalen i Venedig. Sedan spred sig berömmelsen snabbt. Från 1960 hade han utställningar över hela världen.

Tàpies började som surrealist men gick snart över till sin egen personliga informalism. Han använde material som hamnat på soptippen, avfall av olika slag, rep, kartonger, bitar av gamla möbler. Utifrån detta skapade han en vision av den enklaste och vardagligaste verkligheten med en djup känsla för människans problem, sjukdom, död, ensamhet, smärta. Han fyllde verken med kors, månar, bokstäver, siffror, geometriska figurer, skapade en allegorisk ingång till sitt innersta.

Tàpies var universell med djupa rötter i det katalanska. Under Francodiktaturen hade man i Katalonien inte bara det förtryck som var gemensamt för hela Spanien utan därtill kom också en förföljelse av det katalanska språket och kulturen. Det kunde ta sig rent löjeväckande uttryck. Tàpies berättade för mig om hur man i officiella papper ville förspanska hans förnamn till Antonio, men han höll envist fast vid det katalanska Antoni.

Tàpies var en aktiv Francomotståndare i sin konst och utanför den. I hans målningar manifesteras det av ord, symboler och tecken, som de fyra röda vertikala banden i den katalanska flaggan, Les Quatre Barres. Han deltog i en rad katalanska aktioner för demokratiska rättigheter. En protest mot den internationellt uppmärksammade Burgosrättegången 1970 med dödsdomar och avrättningar renderade honom en fängelsevistelse.

Stora delar av Tàpies verk finns samlade i den av konstnären själv skapade Fundació Tàpies i Barcelona, en jugendbyggnad som också innehåller bibliotek och hörsal.

Tàpies har skrivit en rad böcker av vilka kan nämnas hans memoarer ”Memòria personal” (1977) och ”La realitat com a art” (1982), hans syn på ”verkligheten som konst”. Han var också väl förtrogen med den rika katalanska litteraturen från 1200-talets Ramon Llull och framåt. I Tàpies verk finns alltid en etisk dimension och ofta en politisk: ”Om jag inte kan förändra världen, kan jag kanske åtminstone försöka förändra synen på den.”