Frågan om Europas kris

Krisen år 2008 drabbade världen när bedrägerierna i finansvärlden hade blivit så många och så våldsamma att banker, försäkringsbolag och finansinstitutioner tvingades erkänna att den marknad de hade styrt hade kapsejsat.

Få talar om att det inte kommer att hända igen. Av det enkla skälet att det kommer att hända igen. Fusk, bonusutdelningar och skatteflykt fortsätter.

Varför? Därför att politiker och myndigheter ger grönt ljus för fortsatt färd mot nästa kris. En vanlig bortförklaring när systemfel avslöjas är att hävda att det var ett beklagligt misstag som ska rättas till. De bedrägerier som ledde till den senaste krisen var så omfattande att ingen ens försökt hänvisa till enskilda misstag.

Bedrägerierna har varit störst i bedrägeriernas förlovade land. Ingenting kommer i närheten av fusket på Wall Street. För den som vill få detaljerad kunskap finns många läsvärda skildringar. USA är bäst både på bedrägerier och bedrägeriskildrare, med få undantag har de fokus på USA. Michael Lewis ”Boomerang” är ett lysande undantag. Hans bok, med den talande undertiteln ”The Meltdown tour” är en odyssé till Island, Irland, Grekland och Tyskland.

Parallellt med ”Boomerang” har jag läst Björn Elmbrants ”Europas stålbad”. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta boken. Det är ett problem för mig, men mest är det ett problem för författaren. Oförmågan att besluta vad för slags bok han önskat skriva är också politisk, kanske är den främst det.

En förklaring till att krisen i Europa fortsätter är att de konservativa regeringarna, med finansminister Borg som tydligt exempel, nöjer sig med att i ord kritisera den finansvärld som orsakat krisen. Samtidigt söker socialdemokratin förgäves efter en politik som inte till förväxling liknar den som borgerliga regeringar för.

”Europas stålbad” sammanfattar och refererar välkända fakta om EU och euro. Elmbrant visar hur eurokritikernas farhågor besannats. Det hade varit roligare om han hade grävt lite djupare i arkiven och lyft fram de som till varje pris ville euron. I ett kapitel om Irland kan man läsa följande: ”Hallå där, ni kan inte bara låta bankerna krascha, då riskerar ni stabiliteten i eurozonen.”

Citatet från boken är exakt, men det är självfallet inte ett exakt citat utan Elmbrants sammanfattning av ”vad kollegerna i Europa” säger till ”den irländska regeringen.” Det är en av bokens stilnivåer. Ett problem är att det finns hur många som helst. Ett annat problem är att klichéerna står som spön i backen för att använda en typisk Elmbrantkliché.

”Europas stålbad” är lika perspektivlös och konventionell som socialdemokraternas politik. Krisland i valutaunionen kan inte devalvera, återstår bara ”lönesänkning eller emigration”, skriver Elmbrant. Bristen på perspektiv är uppenbar.

Ett kapitel i boken handlar om ett Irland som köpte lämpliga värderingar av lämpliga värderingsmän, ungefär som de rika i USA köper lämpliga presidenter. Sju miljoner euro betalade Irland till ett amerikanskt företag för en rapport om att Irlands banker var bra. En kort tid senare var bankerna konkursfärdiga.

Irlandskapitlet är ett av bokens bästa. Hade jag inte läst ”Boomerang” hade jag kanske tyckt att det är bra. Nu har jag det och kan bara konstatera: klasskillnad. Lewis har allt det inte Elmbrant har: humor, analytisk skärpa, närvaro och så är han en gudabenådad skribent.

1. Finanskrisen har slagit hårt mot flera länder i Europa, med Grekland som det mest omtalade exemplet. Bilden är däremot från Spanien.(Foto: scanpix)

2. Björn Elmbrant. (Foto: Linus Hallberg)

3. Michael Lewis.(Foto: allen lane)

Foto: Petros Giannakouris