Berättelse om godhet och ondska

Hans Alfredsons röst får avsluta pjäsen ”Idiotens berättelse”, hämtad ur hans bok ”En ond man”. ”Idioten” sitter stilla på scen, ljuset släcks, spelet är över och Alfredson läser om hur idioten grips efter sitt överfall på fabrikör John Högberg, som under flera år tagit hand om den ensamma idioten, eller, snarare, använt honom som sin slav. Vi befinner oss i Skåne, under ett 1930-tal präglat av orättvisor, av rika och fattiga, en tid som säkert flera av dem i tisdagskvällens salong har egna minnen från.

Historien är välkänd, inte minst efter Hans Alfredsons egen filmatisering (”Den enfaldige mördaren”) med sig själv som den onde fabrikören och Stellan Skarsgård som en övertygande idiot, hans genombrott på den vita duken. Det är en bra roll, levande och känslosam och såväl Skarsgård som Anders Johannisson i tisdagens föreställning förvaltar den på ett utmärkt sätt.

Det första som slås fast på scen är huvudpersonens defekt, det sneda ansiktet och den grötiga rösten med talsvårighet. Det är han själv som berättar sin historia och han gör det för sin älskade ”lilla Anna” i sin rullstol (nåja, på scen är stolen tom). De har tagit flykten till en undangömd stuga.

Det är en ordrik, klarsynt och mycket god idiot vi möter. Förutom sin harmynthet och att han vid speciellt exalterade tillfällen tycker sig få sällskap av änglar har man svårt att förstå hans utsatthet. Frågan är om det i själva verket inte är fattigdomen som är hans största handikapp. En fattig kan inte höja sin röst, en fattig har aldrig rätt.

En engagerande historia om ondska och godhet, med andra ord, och Johannisson lyckas med små medel övertyga. Men som pjäs på en sådan här stor scen känns det tomt. Det här är mer berättarteater, levande ljudbok.