Hundra år av Österlen i konsten

Inne på Tomelillas vackra konsthall står jag som en stum stod framför Torsten Torstenssons olja ”Vid kyrkogårdsmuren”, där ett snötäcke omfamnar mark och gravstenar och intilliggande hus, det råder en vila och en tyngd över bilden i ett måleri som är präglat av både skicklighet och närvaro. Och platsen är Tryde.

Tomelilla konsthall har tillsammans med Tomelilla konstsamling skapat en utställning som blickar tillbaka på samlingens konstnärer och den tid de levde i, i det konstnärliga formspråket och i skilda koloriter berättas om hur bildkonstnärer uppfattat det skånska kulturlandskapet, hur de har sett skiftningar i årstider och hur de har sett människor och miljöer vid bestämda tidpunkter.

Bilden har en historia och samtidigt visar den på ett stycke kulturhistoria, som inte finns längre.

Som stadiga komplement till bilderna finns en skapad miljö av en ateljé eller ett montage som visar Tomelillas centrum ett bra stycke bakåt i tiden. Och nu går det inte att använda den ursprungliga betydelsen av Tomelilla, Lilla Tommarp.

Utställningen är informativ och välkomponerad och den visar än en gång på vikten av att vi måste förstå vår historia för att förstå vår nutid.

En stor del av den utställda samlingen på drygt 40 bilder är porträtt, från Carl August Ehrensvärds stränga, klassicistiska porträttstudier i tusch till Gerhard Wihlborgs porträtt av Tomelillakungen köpman Gustaf O Sjöstedt, han pöser av auktoritet i länsstolen med attribut som klockkedja och cigarr, det enda som slokar är tulpanerna på bordet.

Här finns även ett dåligt självporträtt av Ellen Trotzig, oprecist och livlöst, men som vanligt går det att njuta i fulla drag av hennes bild ”Bengtas trädgård” från 1920. Av den skånska allmogevilan i en stiliserad bildvärld. Två små anmärkningar, bilden heter egentligen ”I Bengtas trädgård” och är från 1916. Mor Bengta i Rörum var en tid Ellen Trotzigs hyresvärdinna. Det är väl just från Rörum och Vik som Ellen Trotzigs bästa bilder kommer till.

Många av de visade konstnärerna arbetade i fält för att känna den rätta atmosfären, för att möta landskapets färger, för att fånga ljuset, se människorna i arbete och vara nära huskroppar i mötet mellan hav och land.

Prins Eugen återvände gärna till Österlen och ägnade sig åt friluftsmåleri, inte sällan använde han Kivik som utgångspunkt, oljan ”Almträn” med en lång röd byggnad i bakgrunden tror jag inte har någonting med Österlen att göra, jag tror att den är gjord under de sista åren av 1800–talet och påminner mycket om hans bild ”En sista ljusglimt”, båda visar starka influenser från Richard Bergh.

Det går att märka att flera av verken arbetar mot att bryta konventioner och traditioner, både i formgester och färgspråk söker sig många till nya riktningar och ismer, särskilt åt modernismen till med dess olika utlöpare. Det är så tydligt i Gerhard Wihlborgs måleri, i bilden från Kåseberga 1923 märks en större tvekan och osäkerhet, i självporträttet från 1932 står han starkare och mera övertygad om sin egen kraft i sitt måleri.