Lördagslivet i Rio väcker kärleken

Februari är en av de ljuvligaste månaderna i Rio. Sommarlovet är på väg att ta slut och alla kramar de sista skvättarna ur högsommaren. Stränderna är fulla och kvällarna är ljumma. Många har semester och andra har rest hit för att ta semester. Det finns inte ett tomt torg, gathörn eller bar så långt ögat når. Värmen gör att de flesta lever sina liv på gatan. Det går inte att vara inomhus.

Förra lördagen gjorde jag som en riktig carioca (infödd Riobo) gör. Jag gick upp med solen och tog på mig gympaskorna. Utan att väcka familjen sprang jag ut på en joggingtur längs stranden. Trots att klockan bara var lite över sex på morgonen var vi många som passade på att njuta av solen innan den blev alltför het. När jag joggade upp till kokosvattenförsäljaren, som har sin kiosk inredd i en folkabuss, hade han redan flera kunder. Sockertoppen glänste i morgonljuset, två fiskebåtar korsade Botafogobukten.

När jag kom hem hade familjen fortfarande inte vaknat. Jag lagade frukost och lät alla vakna i sin egen takt. När frun tagit sin morgondusch sa hon:

– I dag drar vi till stranden.

En av de bästa sakerna som hänt i Rio de senaste åren är att metron byggts ut och har sin ändhållplats mitt framför stranden i Ipanema. Det gör att du slipper sätta dig i en varm bil, slåss om parkeringsplatser och betala skyhöga parkeringsavgifter. Du tar i stället metron direkt från hemmet till stranden. Den tar knappt tio minuter. På stranden brukar vi ligga på samma plats och känner stoluthyrarna ganska väl. De ser alltid till att vi får en bra plats i sanden, rakt framför havet, så att vi kan ha koll på vår dotter när hon leker i vågorna.

Av någon märklig anledning kommer det alltid en kallvattenström från Argentina om sommaren. Ibland har den pingviner med sig. Det är sant. Brandkåren i Rio brukar ta hand om dem och skicka tillbaka.

Vattnet kan vara så kallt som arton grader. Det gillar ingen caricoa. Men för mig som är uppväxt i Skåne är det inga problem. Vi njöt hela förmiddagen och tog även några pilsner på stranden. Det var som att ha semester i sin egen stad. När klockan slog ett tog vi metron hem och lagade en snabb pasta på tomat, basilika och parmesan.

Först tänkte jag sova middag en timme eller läsa en bok. Det fanns det inte utrymme för. Dottern vill gå med i en av karnevalsgrupperna som redan nu börjat festen som brakar loss på riktigt om några veckor.

Folk var utklädda och kastade konfetti på varandra. Några andra pappor hade också följt med sina döttrar som ville spexa i karnevalstågen. Vi köpte några burköl av en av gatuförsäljare och skålade för en bra karneval i år.

På vägen hem tänkte jag: Rio må vara en strulig stad med milis, maffia och en mallig guvernör som oftare är i Paris än i sin egen stads centrum. För några veckor sedan rasade ett tjugovåningshus och dödade ett tjugotal personer. Byggfusk. Innan dess var det en restaurang som sprängdes i luften på grund av en gasläcka. Ägaren hade mutat till sig ett restaurangtillstånd av kommunen.

Men när jag tillbringar lördagar som denna försvinner allt det långt bort. Jag ser bara det vackra, unika Rio, och känner att jag är kär i staden igen.

Henrik Brand ã o Jönsson är författare och journalist, bosatt i Rio de Janeiro. En gång i månaden skriver han en krönika på kultursidan.

Nästa fredag: Elna Svenle från New York.