Åsa Maria Kraft presenterar sin åttonde bok ”Självpornografi” som ett närmast motvilligt och därför nödvändigt experiment. Vad händer med en berättelse när första person byts ut mot tredje person? När könsbestämmande pronomen han och hon ändras till könsneutrala hen? Vad händer när en formulerar och formger sitt liv i text och bild samtidigt som en lever det? Resultatet är skildringen av en kärlekshistoria mellan två individer, hen och hen, som vi följer från första mötet till sista, och samtidigt en undersökning av hur skrivande, språk och liv påverkar varandra.

”Självpornografi”: något utöver självbiografi, kanske att icke ombett och ständigt lämna ut sig själv, som om blottläggande och självbekännelse var förväntat eller tvunget.

Att skriva och skapa fiktion av sig själv, att se sig själv utifrån, öppnar för ett växelspel mellan litterär och levd verklighet, ”en loop irl text irl text”. Detta frigör men låser också en. Till exempel, när det avslöjas att en av dem redan är i ett samboförhållande börjar den andra jämföra sin älskarinneroll med kända litterära sådana.

På så sätt kan hen se affären som ett legitimt utforskande av en viss position, för att senare inse att hen fastnat i rollen och styrts av ”älskarinnemanuset”.

Som konkret ram för berättelsen är kärleksrelationen central men texten är framförallt en rannsakning av hens inställning till sig själv som människa, kropp och längtande subjekt, såväl som till sitt skrivande och texten/boken som objekt.

Metoden som insinueras i ”Självpornografi”, där hen ska ha applicerats på färdig text och därmed utgör en rättelse i efterhand, problematiserar att han och hon (utöver att vara könsbestämmande) också ofta fungerar som hjälp åt läsaren för att skilja mellan två personer i en text. I ”Självpornografi” där benämningen hen används likvärdigt om de två, utan att andra markörer konsekvent tillkommit, innebär det en upplösning av denna hjälp till urskiljning. Att inte kunna skilja på de älskande i en kärlekshistoria ger ett ovant perspektiv, med mindre fokus på individen och mer på kärleken som fenomen i livet och litteraturen.

”Men hur mycket tål manuset?” Svaret ligger kanhända i vad en anser vara manusets mening och således vid vilken punkt det blir meningslöst.

Det blir märklig och intressant litteratur, personer flyter samman, råmaterial och det systematiskt korrigerade blandas samman, olika fiktiva lager flätas samman. Språket är uppluckrat och poetiskt. Som experiment är det rättfärdigad och givande läsning. Ett könsneutralt språk kan låta ovant och fel trots att en är ideologiskt övertygad.

Liksom många uttrycker Åsa Maria Kraft ett instinktivt, fonetiskt motstånd mot hen och det är det lätt att se hen som endast en pliktskyldig rättelse, enkel men effektlös. Det handlar så även om tron på språket.