Är Dostojevskij den mest pålitlige av alla författare? Kan man bli besviken på en Dostojevskijtext? Ett svar på någon av dessa frågor måste naturligtvis vara subjektivt. Jag känner just nu ett ja och ett nej, efter att ha läst den lilla tidiga romanen ”Värdinnan” (tidigare även utgiven, i en annan översättning, med titeln ”Den mystiska värdinnan”).

Eftersom jag läste ”Bröderna Karamazov”, författarens slutgiltiga, och tjockaste, mästerverk i somras var det med viss tvekan jag nu närmade mig den fragmentariska ”Värdinnan”, från 1847. När jag ställer de båda verken (orättvist men ofrånkomligt) mot varandra gör jag en iakttagelse. ”Värdinnan” känns nästan som någonting av Poe (som Dostojevskij så gott som helt säkert aldrig läste) samtidigt som den känns mer 1900-talsmodernistisk (Meyrink, Kafka, Hamsun) än den ändå relativt moderna (1800-talsmoderna) ”Bröderna Karamazov”. Dostojevskij hade framför allt ”krupit ut ur Gogols kappa”, men 1847 även hunnit snegla lite på Dickens och Sue.

Berättelsen handlar om en fattig flanör som blir besatt av en kvinna och gör sig till hyresgäst hos henne och den äldre man hon lever tillsammans med. När man läst färdigt funderar man fortfarande över vem av de tre huvudpersonerna i hushållstriangeln man egentligen kan lita på? För övrigt finns det även en fjärde aktör, Iljitjs, som kanske inte är så passiv som man först tror. Det är trots allt från honom som flanören Ordynov får den mesta informationen om de övriga romanfigurerna.

Beroende på vilken version man som läsare väljer att tro på blir det olika historier, faktiskt rentav olika genrer, av det berättade. Kanske inbillar sig Ordynov, till följd av febersjukdom, stora delar av händelseförloppet. Antingen är kvinnan Katerina galen, en slug lögnerska eller på riktigt en fånge. Kanske är Murin, karlen som hon lever med, en välmenande och ansvarstagande man eller också har han verkligen en hypnotisk förmåga att ta makten över andra människors själar.

Till den inbillade eller verkliga passionen och antydningarna om direkt övernaturliga makters spel kan man även foga (melo)dramatiska ingredienser som avlossade skjutvapen, ovarsamt hanterande knivar, nedbrända gårdar, sänkta båtar, antydningar om mord, avslöjandet av ett förbrytarbands härjningar...

Det kan lika gärna bli psykologisk novell, skräckromantisk saga, kriminalare eller rent av metalitteratur (där Iljitj håller i pennan) av det hela, beroende på hur man väljer att läsa. Ingen förklaring är riktigt heltäckande, de gapande hålen måste täppas till med delar av de andra versionerna.

Det är nästan som med evangelierna i Nya testamentet: de motsäger varandra på viktiga punkter, men ändå måste man ha med alla fyra för att inte missa aspekter av (det kristna) mysteriet. Det går inte riktigt att lägga ett Poirotpussel av de bitar som Dostojevskij presenterar...

Man kan lita på Dostojevskij, både den tidige och den sene. Man kan inte bli besviken. Fast man får förstås saker att fundera över.