Du var en av oss. Vila i frid.

Det är en gråmulen söndagsmorgon i slutet av januari. Kvällen innan har vår dotter insjuknat i maginfluensa, vilket innebär mängder av tvätt. Jag går ner till tvättstugan, jag har tur, det finns en ledig tid som jag bokar. Jag samlar ihop alla nerspydda lakan, täcken och handdukar och går ner igen. Jag slår mig i slang med en annan mamma, vi pratar om ditt och datt och så precis innan vi skiljs åt undrar hon om jag sett att det ligger en död person på gården.

Nej, det har jag inte sett. Polisen har spärrat av, får jag veta. Jag skäms för att säga det, men först grips jag av något slags blandning av nyfikenhet och sensationslystnad. En död person på vår gård, det måste jag se. När jag kommer upp från tvättstugan går jag raka vägen till balkongen och tittar ut. Jag ser polisbilen, avspärrningen och där, snett nedanför, i rabatten mellan vår port och nästa, ligger en kropp övertäckt av en beige filt.

Jag ropar på min sambo, som också tittar och vi börjar genast spekulera. Kan det vara någon som blivit knuffad från en balkong? Någon som hoppat? Är det mord? Eller självmord? En överdos?

Jag går ner till tvättstugan igen. Av ytterligare en tvättande granne får jag veta att det är en kvinna som ligger där under filten i snön, hon hade hittats av tidningsbudet. Grannen berättar att ”hon var inte som oss”, hon var ”sjavig” och ”blodig”. Jag förstår att min granne menar hemlös. Själv har hon bott i huset sedan 1982 och fortsätter med att beklaga sig över att det händer så mycket här i kvarteret nuförtiden att hon har börjat bli rädd.

Vid lunchtid har polisen åkt, avspärrningarna är borta och i rabatten ligger inte längre en död människa. På gården ser allt ut som vanligt igen. Några barn åker pulka i den lilla backen.

I hissen stöter jag på den bullrige mannen med hunden som bor ovanpå. Jag frågar honom om han känner till det hemska som har hänt. Jo då. Han hade sett den döda kvinnan när han var ute med hunden vid 6-tiden på morgonen, sedan minns jag inte exakt vad han sa, jag minns bara att han yttrade något slags dåligt skämt, vilket han dock genast bad om ursäkt för.

På kvällen säger min sambo att vi borde tända ett ljus. Det var ju ändå en person som dog där i natt. Hon har rätt. Vi borde tända ett ljus. Jag hittar en marschall. Jag tänker att den brinner längre och säkrare än ett ljus. Jag går ut på gården, tänder marschallen och tar mig in i rabattens buskage. Jag vill att marschallen ska stå på precis samma ställe som där kroppen låg.

Det är först när jag står där ute i kylan, i rabatten med den tända marschallen, som sorgen kommer över mig. Det är först nu jag förstår att just här dog en människa medan vi låg och sov alldeles i närheten. Jag sätter ner marschallen i snön. Dess låga brinner oroligt.

Jag tänker på orden jag hörde i tvättstugan: ”hon var inte som oss”. Jag tänker på min bullrige grannes försök att skämta om det som hänt. Jag tänker på min egen reaktion när jag först fick höra talas om den döda personen på gården. Alla försökte vi distansera oss genom att skapa ett betryggande avstånd mellan oss själva och den döda kvinnan.

Men hur vi än försöker skapa detta avstånd kommer vi att misslyckas. Misslyckas eftersom vi bedrar oss själva. Vi är alla människor. Och hon var en av oss. Du var en av oss. Vila i frid.

Enligt polisen var kvinnan som dog äldre, över 80 år gammal. Det finns ingen misstanke om brott.

Gertrud Larsson är dramatiker. Hennes radiodokumentär ”Svarta Carina” handlar om Carinas hårda liv som hemlös. Sök på Sveriges Radios hemsida.

Nästa lördag: krönika av författare Astrid Flemberg-Alcalá.