Tyvärr, kultur funkar inte

ÖRJANS HÖRNA. Beethoven hade ännu inte chockerat och överväldigat med Eroican, den tredje symfonin, i Wien när hans musik spelades för första gången i USA, påsken 1805. I South Carolina, av alla ställen. Det blev upptakten på en lång, intensiv kärleksaffär, enligt en ny bok av Michael Broyles, ”Beethoven in America”.

Intressant. Ingenstans i världen tycks Beethoven och romantikens genidyrkan ha haft större genomslag än i just USA. Beethovens symfonier var stapelvaror på repertoaren när de första stora orkestrarna i New York och Boston bildades på 1840-talet.

Beethoven blev ett musikaliskt och moraliskt föredöme. Därmed perfekt rekvisita för ett land som byggde myten kring sin egen snillrika frihetsgestalt i kontrast till den tondöve europeiske monarken. Gissningsvis älskades anekdoten om Beethoven på promenad som vägrar att väja för kejsaren, till skillnad från den devote skriftställaren Goethe.

Den amerikanska Beethovenkärleken svalnade först i samband med andra världskriget, när nazister bevisade att man visst kunde älska inte bara Wagner utan även Beethoven och samtidigt bygga gaskamrar.

Vad vi lär av detta är att hur gudomlig musiken än är så har den inte någon som helst moraliskt uppbygglig verkan. Den slutgiltiga lösningens arkitekt Reinhard Heydrich lär ha varit en rent djävulsk violinvirtuos.

Kort sagt, kultur funkar inte.

Vilket är en dyster slutsats att grunna på medan Eroican återigen snurrar på stereon.