"Graven under granen"

Med en enkel scenografi flyttas vi mellan graven och hemmet, och långsamt avslöjas vad det egentligen är som hållits dolts för sönerna. Även den omsorgsfullt valda musiken bidrar till den suggestiva känslan i det lilla scenrummet.

Det är ett framimproviserat kammarspel av regissören Jan Bäcklin och ensemblen bestående av Birgitta Lowén som modern, och Mikael Hallqvist och Daniel Mårs som sönerna.

Det är fullsatt inne på Barbackas lilla scen på premiären. Mitt första intryck är att det här intima och nära förhållandet mellan publiken och ensemblen passar Teater Buzkas visioner, de vill som Kristianstads enda fria teatergrupp fylla saknaden efter Scenforum och vara ett alternativ till de stora produktionerna. Jag kan inte annat än applådera deras ambitioner. En fri teatergrupp och en fri teaterscen behövs för att vitalisera teaterintresset.

Min erfarenhet av andra fria teatergrupper är att det finns tendenser att antingen hamna i det lättsamt putslustiga, eller så har de en benägenhet att hamna i ett klassiker och dystertungt fack. Klassiker är alltid tacksamt att sätta upp eftersom en bra text är ett slags säkerhetsnät för oerfarna eller experimentsugna skådespelare. Buzka sorterar sig i denna sistnämnda kategori då de redan flörtat med Beckett och flaggat för en Tjechov, men också för att Graven under granen är ett dystertungt verk, trots Mikael Hallqvist försök till slapstick.

De tre dramatiska vändpunkterna, var och en i sig tillräckligt för ett kammarspel, levereras dödsallvarligt och i en sådan rasande takt att det tas ett jättekliv rakt ner i pekoralen.

Till Teater Buzkas försvar ska det betonas att det är oavsiktligt.

Jag misstänker att de lider av ensemblesjukan. En sjuka där berättelsen belastas med en massa slagg för glädjen i att skapa tillsammans.

Graven under granen är helt enkelt inte bra. Men jag är tacksam och full av beundran för att de vågade ta en konstnärlig risk. Det bådar gott för framtida uppsättningar, kanske kan de till och med höja sig över klassiker och dysterhet, utan att bli lättsamt putslustiga. Bättre lycka nästa gång!