"Here Comes the Sun"

Då räddades den sceniska crossover-föreställningen av själva gestaltningen i rummet snarare än av den i grunden rätt svaga texten (som det så gärna blir när man skriver teater utifrån ”vanliga” människors tankar och känslor, i det här fallet några Malmöbors verkliga berättelser om ljuva och bittra erfarenheter av sin homosexualitet). I ett slags uppföljare, med premiär på Intiman i fredags, återkommer samma produktionsteam med ett liknande sceniskt koncept och en ny Beatles-titel: ”Here Comes the Sun”. Nu med tema Döden. Döden som hot och realitet, Döden som gäckande demon och alltuppslukande kraft. Pjäsens underlag utgörs av intervjuer med en rad företrädare för yrkeskategorier där döden är en del av tillvaron (begravningsentreprenörer, sjuksköterskor, präster soldater). Noga taget handlar ju döden inte heller om de döda, utan om oss som är kvar. Bara så länge vi lever måste vi förhålla oss till den.

I fragmenterade scener och tablåer bland sjukhussängar och designade likkistor försöker den sexhövdade ensemblen på Intiman —Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff och Marianne Mörck — fritt och associerande muta in vårt svåra förhållande till döden med hjälp av dialoger, sånger och koreografiska nummer. Resultatet blir också småputtrigt snarare än omskakande. Visst behärskar Mörck konsten att utan krusiduller trollbinda sin publik med såväl tankfulla som komiska funderingar om livet och döden; visst är Milldoffs liksom behagliga pondus lika intagande som alltid (här bland annat i ett rörande porträtt av en svårt demenssjuk åldring); och visst lyckas Dyrssen åter igen gestalta den där narraktigt illistiga figuren, något av hans adelsmärke som skådespelare.

Men detta sceniska potpurri har per definition svårt att fokusera, blir trots ämnet litet väl lättuggat och liksom framhastat. Dödstrist blir det väl aldrig, men föreställningens evinnerliga pendlingar mellan ironi och gravallvar, mellan spex och salvelsefulla monologer —nu är det roligt! nu är det känslosamt! —gör åtminstone mig liknöjd. Nog är väl döden litet farligare än såhär?