När samhället och individen bytte plats

Bilnyckeln var borta, låg inte på vanliga stället i ytterfacket i handväskan. Vad gör man? Börjar rekonstruera.

När körde jag senast? I förrgår, för att handla. Ja, då kom jag i varje fall hem igen, körandes. Nyckeln fanns då. Och när jag väl var hemma? Gled nyckeln ur min hand någonstans mellan garaget och ytterdörren? La jag den på byrån? Slank den ned i konsumkassen som sen blev soppåse som sen – ånej! – kastades i tunnan? Det gäller att ringa in tidpunkten. Sista ögonblicket då det förlorade säkert var synligt.

En gång hade jag en arbetskamrat som ständigt förlade sina glasögon. Har du letat i kylskåpet sa vi. Det var ett stående skämt, galet men inte så galet. För medan vi plikttroget sköter våra sysslor kan vi samtidigt vara märkligt frånvarande, ouppmärksamma på vad vi ställer till.

Den senaste tiden har regeringen kommit med åtminstone två utspel. Det första var att folk måste arbeta högre upp i åldrarna. Medellivslängden ökar och pension vid sextiofem blir alltför dyrt för samhället. Det andra var att de skoltrötta borde få en ettårig gymnasielinje i stort sett utan teori, inriktad på yrkespraktik. Hellre slutbetyg gällande ett, låt vara begränsat, yrkeskunnande än avbruten skolgång.

Debatterna drog igång. Pensionsåldern var hetast. I tv dök pigga och ännu yrkesverksamma sjuttiofemåringar upp. En stjärnkock, en gallerist och en professor i sociologi – eller om det var socialmedicin – berättade hur stimulerande det var att fortsätta förvärvsarbeta. Stjärnkocken menade att folk som inte vill arbeta efter sextiofem nog aldrig har velat arbeta alls. Professorn var mer ödmjuk och sa att med sin goda hälsa var han lyckligt lottad. Dessutom hade han möjligheten att sovra bland arbetsuppgifterna och välja de han tyckte mest om: forska och föreläsa. Några sjuttiofemåriga idogt arbetande industriarbetare, piloter eller vårdbiträden dök inte upp i rutan. Det gjorde däremot statsministern som sa att i sistnämnda yrken kan man förstås inte fortsätta fram till sjuttiofem men det löser man genom att vid, kanske, femtio omskola sig till gallerist eller professor. Det kallas livslångt lärande. Och då var vi plötsligt mitt i den andra debatten, den om den ettåriga gymnasieskolan. Kan verkligen samhället och näringslivet efterfråga människor med mager teoretisk utbildning?

Vad har nu detta med min försvunna bilnyckel att göra? Inget. Inget utom försöket att rekonstruera tidpunkten för en förlust. Någonting fanns och var sedan borta. När hände det? Hur hände det?

Att pensionsåldern inte är given och bestämd en gång för alla är självklart. Att skolsystemet inte är oföränderligt är lika självklart. Skattesatser, sociala skyddsnät, arbetsrätt – förstås är de möjliga att diskutera och ibland omvärdera. Men fram till en viss tidpunkt var utgångspunkten i diskussionerna den enskilda människan. Inte vad hon behövdes till och inte vilka kostnader hon orsakade utan hur hon, i vad på samhället ankom, kunde ges möjlighet till ett tryggt och gott liv. Sen förändrades premisserna, samhället och den enskilde bytte plats. Nu blev frågan i vad mån människan – du och jag – kan fylla en funktion, vara anställningsbar, orsaka minst påfrestning för samhällskroppen. Egentligen handlar det mer om språkbruk än om bruk av ekonomiska resurser. Samhällets aktiviteter och åtaganden har alltid behövt finansieras.

När hördes senast, exempelvis, ett skolbetyg – vilken nivå det än gäller – omtalas inte som något för näringslivet att skärskåda utan som grunden för en ung människas tillfredsställelse och självförtroende? Jag får för mig att det är av vikt att vi tar reda på när det var. Att vi försöker rekonstruera händelseförloppet.

Och bilnyckeln? Den hittade jag. Den låg i handväskan som den skulle, fast i fel fack. Skymd av börsen och några kvitton.

Astrid Flemberg-Alcalá är författare. En gång i månaden skriver hon en lördags-krönika för kultursidan.

Nästa lördag: Susanna Alakoski.