Osynliga händer utan rättigheter

NY BOK. Rebecka Bohlin

”De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass”

(Atlas)

I trapphuset har kängor och vinterstövlar dragit in grus och slask. Saltet har lämnat vita strimmor på golvplattorna. Det går några timmar, sedan är allt rent igen. En osynlig hand har svept över trapporna och torkat bort varje spår av vintern. Det doftar friskt av citron.

Om jag inte hade haft Rebecka Bohlins bok ”De osynliga” i väskan hade jag knappast noterat förvandlingen. Det är sällan vi tänker på den osynliga arbetskraft som lyfter, putsar, städar och bär för att hålla ihop vårt samhälle. Än mer sällan frågar vi oss vad denna osynliga person tjänar eller om personen arbetar under drägliga villkor.

I den tredje boken i Atlas reportageserie ”Vems Europa?” ställs dessa frågor. Journalisten Rebecka Bohlin har undersökt arbetsvillkoren för städare inom EU och pratat med låglönearbetare i Sverige, Tyskland och Storbritannien.

Bilden som växer fram är, inte oväntat, dyster. Städarna som intervjuas vittnar om en vardag med stressiga och fysiskt krävande arbetsuppgifter, oseriösa arbetsgivare och låga löner. Några har det så knapert att de tvingas ta två jobb för att kunna försörja sina barn. Andra träffar dem knappt, eftersom arbetsdagarna är uppstyckade i morgon- och kvällspass.

Mest utsatta är de papperslösa som arbetar svart för löner och villkor långt under de som stipuleras i kollektivavtalen. Att kvinnor som städar privata hem utsätts för sexuella trakasserier är så vanligt att det i andra europeiska länder har blivit standard att skriva ”No sex” i annonser om städjobb.

Det är ingen tvekan om att boken är skriven med stark indignation. Rebecka Bohlins budskap är att vi just nu bevittnar framväxten av en ny fattig arbetarklass i Europa. En arbetarklass som inte består av fackligt organiserade industriarbetare utan av övervägande kvinnliga migranter inom servicesektorn.

Att deras situation är så utsatt beror, enligt Rebecka Bohlin, på en nyliberal agenda inom EU. Migrationslagstiftningen är byggd för att säkra arbetskraft, snarare än för att skydda migranternas rättigheter, och lönerna har pressats ner genom avregleringar och nedskärningar i välfärden. Samtidigt har fackföreningsrörelsen försvagats.

Att Rebecka Bohlin har en bakgrund som chefredaktör på den syndikalistiska tidningen ”Arbetaren” märks. Särskilt i det sista kapitlet, där hon gör upp med de traditionella fackföreningarna och uppmanar till kamp mot sociala orättvisor. I dessa partier känns boken mer som ett debattinlägg än ett reportage.

Boken är bara 150 sidor lång, men ämnet är både komplext och omfattande. Det gör tyvärr att författaren bara hinner skrapa på ytan. Analysen är tänkvärd, men saknar de riktiga aha-upplevelserna och som läsare kommer man aldrig intervjupersonerna riktigt nära.

Ändå är Rebecka Bohlin, och Atlas, något viktigt på spåren. I en tid då 60 procent av alla kommunala ärenden påverkas av EU-beslut är det viktigare än någonsin att journalister förmår att lyfta blicken och skildra sammanhang över nationsgränserna.