Konflikternas Kusturica

NY BOK. ”Var finns jag i den här historien?” Frågan är central och återkommande genom Emir Kusturicas memoarer, ”Döden är ett obekräftat rykte” (Norstedts, övers. Peter Wahlqvist). Kusturica skissar sig själv; tyngd av arv och miljö, principer och obändighet. Upphöjd på festivaler i Venedig och Cannes, men ifrågasatt bortom konsten. Kritiserad, i vissa kretsar kallad landsförrädare. Balkanfilmens störste, som gått i välståndsexil och inte satt en fot i Sarajevo –  hemstaden –  sedan 1992.

Det fanns en Emir Kusturica som levde för dagen, nära ett band av rövarbröder. Det finns en annan, som träffades av Fellinis ”Amarcord” och livets kärlek. Intellektuellt stimulerad och lyckligare, i grunden ändå fortsatt densamme: Han, vars pappa Murat – partisan, ateist, motståndare till Titoregimen –  såg politik i allt, inte sällan under plommonbrännvinets inflytande.

Nedärvda värderingar gjorde Emir Kusturica till en konfliktfylld man i en konfliktfylld tid, och när han söker förklaringar till söndringen av sitt land citeras en litterär hjälte, den bosniske Nobelpristagaren Ivo Andric: ”Muslimerna blickade mot Istanbul, serberna mot Moskva och kroaterna mot Vatikanen. Där hade de sin kärlek, här hade de sitt hat.”

Någonstans i allt detta finns den personliga uppgörelsen. Kanske en försoning, möjligen också ett svar. En egen plats i berättelsen om något som är större än jaget.