Svanberg är ingen förebild

Utställningen innehåller verk redan från 1926 då Max Walter Svanberg endast var 14 år gammal, fram till mitten av sjuttiotalet då Svanberg på grund av den polio han drabbades av i barndomen inte längre kunde använda sina armar.

Trots att Svanberg fram till dess bara kunde måla med ena handen så visade han tidigt upp en teknisk skicklighet, som i ett självporträtt från 1932 då han bara är tjugo år gammal. Några år senare började Svanberg anamma det surrealistiska bildspråket, som han sedan ägnade sig åt i resten av sitt konstnärskap.

I ”Grotesken och offret” (1942) ser man tydliga likheter med Dalí och Picasso men snart hittade Svanberg en mer personlig stil, framförallt mot slutet av fyrtiotalet då han utvecklade sin karaktäristiska mosaikstil.

Utställningen innehåller exempel på Svanbergs olika konstnärliga faser. Drömbilder från 1940-talet, collage, imaginära porträtt och ett stort antal litografier från slutet av fyrtiotalet och femtiotalet. Med åren blir Svanbergs allt mer prålig och de mörkare spänningsförhållanden som kan skönjas i början av hans konstnärskap försvinner allt mer.

Svanberg var en av ursprungsmedlemmarna i Imaginistgruppen, tillsammans med Anders Österlin, Gösta Kriland och CO Hultén, som nyligen visades på Moderna museet i Malmö.

Tyvärr saknar utställningen på konstmuseet allt det som Hulténutställningen hade. Hultén utvecklades hela tiden genom sitt konstnärskap och på Moderna museet visades bilder som bara är fem, sex år gamla där Hultén fortsätter överraska med ett modernt bildspråk. Urvalet i Svanbergutställningen är som kontrast väldigt enahanda, det är tydligt vilken homogen konstnär Svanberg var och hur han upprepar sig.

Utställningen är också väldigt museal i sin uppbyggnad. Den går i en rak linje från ungdom till ålderdom utan några överraskningar. De korta och okritiska texterna understryker det tillrättalagda.

När jag kommit fram till sista rummet som fått namnet ”Hyllning till kvinnan” känner jag mig besviken. Jag ser inte en enda kvinna som inte skildras utifrån sitt kön. Antingen är hon ett sexuellt objekt, en varelse satt på piedestal eller på väg att förvandlas eller förvridas till någonting omänskligt. Vad symboliserar dessa föränderliga kvinnor egentligen?

I Svanbergs värld är kvinnan en tvådelad varelse, antingen ett sexuellt objekt eller en trofast gudinna. Svanberg ville gestalta drömkvinnan, och framställer henne som ett väsen där skökan och madonnan står som ytterligheter. Aldrig är hon ett subjekt, aldrig bara en människa. Den manliga blicken härskar. Mannen är i praktiken aldrig närvarande i själva bilden utan det är han som tittar in. Han är betraktaren, bedömaren och subjektet.

Den långa raden av nakna kvinnobröst kulminerar i sjuttiotalscollaget ”De imaginära stjärnbilderna hyllar det vackraste i mitt liv” där fruns bröllopsporträtt omges av pinuppor och porrbilder. Jag har svårt att avgöra vad som gör mig mest obekväm; idealiseringen av frun eller de objektifierande nakenbilderna som omger henne.

Det är tydligt att surrealismen har fått ännu en slags renässans. Många unga, spännande bildkonstnärer, inte minst från Skåne, använder sig av surrealistiska element i sina bilder och visar på att surrealismen fortfarande har en relevans idag.

Jag ställer mig dock frågande till om Max Walter Svanberg kan tjäna som en av förebilderna.