Uppdrag: öka läslusten

I ett inlägg från i våras på nättidskriften LitteraturMagazinet förde Läsambassadör Johan Unenge fram tanken om att lika självklart som det är för skejtare och fotbollsintresserade att träna, lika självklart borde det vara med lästräning för barn och ungdomar. Det hade, menade han, brutit kurvan av en minskad läsförståelse, och på sikt gett barn mer kunskap och medvetenhet. Eller med andra ord; träning ger färdighet.

Inlägget gav eko. Kommentatorsfältet fylldes snabbt på, främst av sympatiska tillrop, där bland annat lärare skrev att de skulle dela ut hans krönika till kollegor och föräldrar. En sak blev tydlig, ämnet berör. Och just det ligger i författare och illustratör Johan Unenges senaste uppdrag, det som Läsambassadör. På Bokmässan om några veckor ska han föreläsa om sitt första ambassadörsår, och skissa på det kommande. Ett mål är att nå ut till de blivande bibliotekarierna och lärarna, två nyckelgrupper när det gäller unga människors läsande.

– Undersökningar visar att svenska elevers läsförståelse och läsförmåga åker ner i jämförelselistorna med andra länder. Tidigare låg vi alltid i topp. Om barn läser allt mindre, förstår de allt mindre, vilket i förlängningen blir ett demokratiproblem, säger han när vi ses på uteserveringen vid ett café i Stockholm.

I de här kvarteren bodde hans föräldrar, i ett hem fullt med böcker. Som barn ville han dock hellre läsa serier, inget hans föräldrar satte sig emot. Idag inser han betydelsen av deras agerande.

– De satte aldrig mina serier mot böckerna, de sa aldrig att det kommer att gå åt helvete om jag inte läser böcker, istället sa de att om jag ville läsa serier skulle jag göra det. Vad de på så sätt skapade var en lust att läsa. De grundlade en livslång relation till läsning och litteratur, ja, till kultur överhuvudtaget.

Han gör idag likadant under sina många besök ute på skolor. Betonar det positiva.

– Det finns inget generellt motstånd till böcker, unga har ju kastat sig över Zlatanboken, Harry Potter och ”Cirkeln”. Det handlar om att de ska hitta rätt bok, hot tror jag inte får någon att läsa. Läsning vidgar din världsbild, ökar både fantasin och empatin, men när jag möter klasser pratar jag aldrig om vikten av att läsa, däremot om hur kul det är att skriva, att få berätta historier.

I tjugo års tid har han som författare besökt skolor. Han har sett hur skolmiljön blivit stökigare och mer stressig, hur lärarna fått fler uppgifter och eleverna blivit mer rastlösa och otåliga. Fångar han inte deras uppmärksamhet inom fem minuter blir uppgiften näst intill omöjlig. När det handlar om elevernas läsförmåga och -förståelse är det, menar han, ytterst skolans uppgift. Läggs det över på föräldrarna blir det ”en klassfråga”.

– Om skolan på allvar vill göra detta kan de också göra det, säger han, och fortsätter.

– Det finns skolor som tror att lösningen ligger i ny teknik, in med Ipads, ut med böckerna. För mig spelar det ingen roll på vilket sätt du tar in boken, om det är som bok, ljudbok eller i din telefon, men när tekniken blir central och inte kunskapen och pedagogiken, då är man fel ute.

När Unenge ser till föräldrarnas ansvar hoppas han att de kan stimulera sina barns läslust och ibland även gå emot de stora tidsslukarna film, spel och telefonpyssel.

– I vårt samhälle är man ständigt uppkopplad. Får du inte snabbt en reaktion på något du har lagt upp på facebook är känslan du känner sorg, lika väl som du får en kick när någon gör tummen upp. De där kickarna blir kvickt beroendeframkallande. Jag tycker det finns plats för både ny teknik, sociala medier och böcker. Men läsning kan ge en nödvändig paus i ett stressigt samhälle och jag tror barnen mår bättre av att varva ner med en halvtimmes läsning efter träningen på kvällen än att direkt spela World of Warcraft eller facebooka. Så mycket borde föräldrarna orka engagera sig i sina barn.

Skolan. Föräldrarna. Men också biblioteken lyfter Johan Unenge fram när ämnet är de ungas relation till läsning. För honom är dagens bibliotek vilsna, och bibliotekslagen tandlös (”debatten handlar mest om att det finns lokaler, inte om innehållet”). Helst vill han se bibliotek som är, som han säger, ”vända mot barnen”.

– Bibliotekarierna är utbildade och kan katalogisera, men de är inga säljare av berättelser. Jag vill se dem som en slags skolkuratorer, som är till för alla barn och ungdomar, inte bara för de där 15 nördarna som ändå läser allt. Det skulle ge bibliotekarien en ny viktig uppgift, och det skulle bli till biblioteken man sökte sig för att få hjälp med de stora frågorna, som den om livets mening eller hur man hittar en tjej. Som högstadiegrabb tror jag att man hade fått en betydligt mer nyanserad bild på sitt problem än genom att söka runt på www.storatuttar.se.