Krigets bilder

Döda, sorg och sårade i tv-rutan – sådana publicistiska beslut har jag avfärdat som obscena. Jag blundar och värjer mig. Gör inte du det? Det gör ju så ont. Kombinationen av delvis osann krigsjournalistik som förmedlar bilden av ett "rent" krig med "precisionsbomber" och hela och rena amerikanska soldater och att gång på gång vända verkligheten ryggen för att skydda sig själv mot påträngande bilder av krigets offer, den kombinationen är farlig.

"Någon här inne som vet vad något irakiskt offer i Irakkriget heter?" Frågan ställer mellanösternkorrespondenten Robert Fisk till mig och de 3- 400 andra som samlats för att lyssna till honom i AF-borgen i Lund.

Ingen räcker upp handen. Vet du?

Vi bryr oss inte om människorna i Mellanöstern, menar Fisk, och skyller i första hand på media som bevakar krig från Washington eller på plats som inbäddade journalister – "an echochamber of state department". Fisk avfärdar starkt sådan journalistik och efterfrågar moral: media ska vara på plats och stå på de lidandes sida.

Bebisar utan huvud, sårade soldater och sargade kvinnor och barn. Fisk berättar hur ett libanesiskt filmteam filmade inifrån ett irakiskt sjukhus, men nyhetsbyråerna vägrade sprida materialet och påminde filmteamet om att respektera de döda. Fisk säger: "Vi respekterar inte människor när de lever utan bombar dem sönder och samman, men när de är döda då ska vi respektera dem."

I veckan som gick blundade varken jag eller media. Krig blev plötsligt verkligt och insikten som gör så ont stavas Collateral Murder, filmen som spreds av Wikileaks visar hur elva civila skjuts ihjäl och två barn skadas av en amerikansk attackhelikopter i Irak. Wikileaks kan vara början på den moraliska journalistik Robert Fisk efterfrågar, krigets verklighet måste föras ut. Så blunda inte nästa gång, vi måste bry oss, det är bara så krig kan få ett slut.



Max Persson är skribent och student.