"Jag beskriver för att förändra"

Arg. Aktiv. Engagerad. Det är tre ord som återkommer när jag läser på om Jenny Wrangborg inför intervjun på ett fik i Höör. Wrangborg väljer en rostbiffsbaguette. Dricker té.

Om någon timme skall hon läsa under ABF Skånes årsmöte. Hon är redan nervös. Säger att hon alltid är det innan hon skall upp på scen. Ändå vill hon dit. Till scenen, för att få forma orden hon skrivit och provläst högt för sig själv under skrivprocessen.

– Jag läste en gång på ett kafé inför några politiskt engagerade människor. Efteråt kom killen som stod bakom disken fram och sa att han aldrig läser dikter, men det jag hade läst hade han tyckt mycket om. Det är det finaste någon har sagt om mina dikter, säger Jenny Wrangborg.

Wrangborg är kallskänka, skriver arbetarlitteratur och vill bli läst av sin egen klass. Det betyder mer än något annat. Åsa Linderborg, författare och Aftonbladets kulturredaktör, förklarade framgången för debuten "Mig äger ingen" med att det finns ett enormt sug efter arbetarskildringar. Jenny Wrangborgs debutsamling "Kallskänken" är ytterligare ett bevis på det. Redan innan den lämnat tryckeriet är, enligt henne själv, 4 000 exemplar förhandsbeställda. Det är otroligt bra, för en diktsamling smått sensationellt.

– Jag skriver för att göra mig synlig, och när jag gör mig synlig gör jag kollektivet synligt. Det är viktigt att berätta om det som händer, för när jag läser tidningar kan jag få känslan att jag är den sista arbetaren i Sverige. Ingen tar upp våra problem, i stället handlar det om hushållsnära tjänster och skattesänkningar.

Sin kritik riktar hon åt alla håll. Mot media, mot politikerna, mot litteraturen och mot facket. Tydligast och hårdast mot höger, vars politik hon anser har skapat ökade klyftor och mer orättvisa. En förändring är nödvändig, och för Jenny Wrangborg är skrivandet en del i detta. "Jag", säger hon, "jag beskriver för att förändra".

– Det är vi kroppsarbetare som håller upp allting. Det är vi som kör tunnelbanan, tar hand om de gamla och bygger bilarna. Ändå syns vi inte, och har ingen som representerar oss.

Ingen? frågar jag tillbaka. Nej, det är så hon känner det.

– Jag saknar en stark röst som för fram våra frågor. S och V kan bedriva den politiken, men då måste det byggas underifrån. I dag är det för centraliserat och byråkratiskt, både inom partierna och facket.

Och så berättar hon om när hon fick jobb på Liseberg och ringde upp ombudsmannen, anmälde sitt intresse för att gå med i klubben och uttryckte sin önskan om att också aktivt arbeta fackligt. Reaktionen blev... noll. Vi hör av oss. Gäsp.

– En del tror att vara med i facket är att åka på kurs då och då, men det är så mycket mer än så. Facket behöver flyttas ned till arbetsplatserna, det är där arbetet måste bedrivas, säger hon och menar att den fackliga rörelsen står inför ett ödesval. I takt med att medlemsantalet har minskat krymper också makten.

Själv har hon alltid varit fackligt aktiv på sina arbetsplatser. Det har också gett henne problem. I Göteborg fick hon ett rykte om att vara besvärlig, blev av med jobbet och fick inget nytt. Kanske inte förvånande att debutboken utspelar sig just i Göteborg, bland utslitna kroppar, stress, slammer och med en insikt om ojämlikheten mellan chefen och de anställda. Här och var Bergsjön och Avenyn.

Debutsamlingen är där. I köket. Det är närvaro, närhet, arbete, politik, ilska och människor. Det är den poesi hon vill skriva, den hon vill läsa. Språklekar och kärlekspoem, nja, hellre Stig Sjödin, hellre arbetarskildringar.

– Jag vill gärna att min poesi kopplas till den tidiga arbetarlitteraturen, den som beskriver oss. Men i dagens svenska poesi är det något unikt, jag tycker mest det handlar om navelpillande.

Men varför dikt? Varför inte debattartiklar? "Det finns en stor kraft i kulturen", svarar Wrangborg och menar att dikter når människor på ett annat vis. Men hon skriver även ledarartiklar, fast då i form av dikter.

Samma dag som jag får Jenny Wrangborgs debutbok med posten kommer också den rödgröna antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras". Varifrån kommer titeln? Från Jenny Wrangborgs inledande dikt. Hon skriver: "vi träffas nere på torget/ vi har flygbladen i händerna nu/ såhär ser motståndet ut:/ vardagligt, uthålligt, nödvändigt".