Misslyckad orientering

Det mesta som Marianne Lindberg De Geer gör är lättfattligt och lättköpt, men precis som all form av konst där idén är oerhört tydlig finns risken att verken saknar bottnar. I Lindberg De Geers värld finns inte mycket utrymme för analyser, ofta står hon själv i vägen för djupare tolkningar. De få gånger hennes konst väcker mitt intresse är när hon lyckas frigöra sig själv från sina verk.

I Lindberg De Geers omfattande separatutställning "Orientering" som pågår på Dunkers kulturhus finns det vissa ansatser till ett allvar men merparten av verken rubriceras enklast som kitsch. Hennes måleri är kanske det tydligaste uttrycket för hennes kitschiga profil men även den omtalade skulpturen "Jag tänker på mig själv" av henne själv i två upplagor. De båda nakna, åldrade kvinnokropparna, en anorektiskt smal och en överviktig, står vända mot varandra.



I utställningens mitt finner jag det stora arkitektoniska verket "Labyrint". Det är inte mycket till labyrint utan en enkel byggnad, simpel i såväl idé som utförande, med speglar i sitt inre rum och högtalare med röster som säger "mamma" eller "pappa". Det hade varit mer effektfullt om Lindberg De Geer hade placerat ut högtalare i utställningen, på samma sätt som hon gjort i skulpturparken i Wanås. Verket är ett av flera exempel på hur hon misslyckas med gestaltningen av sina idéer.

Lindberg De Geer åker gärna snålskjuts på andra konstnärer, och använder sig av färdiga förlagor. I en serie har hon tagit grafiska blad av Lena Cronqvist, satt ditt ett ansikte av sig själv, och sedan mot Cronqvists uttryckta vilja ändå publicerat dessa som egna verk. Lindberg De Geer kallar det för en hyllning, Cronqvist ett intrång. I utställningen har hon också gjort en hel vägg med väl- och obekanta bilder där hon på samtliga satt dit sitt eget påsögda och karikatyrliknande ansikte, precis som hon gjort på Cronqvists grafiska blad. Verket heter "Jag tänker på mig själv". De flesta verk heter det.



Men det finns faktiskt delar av utställningen som överraskar mig positivt. I ett av rummen längst in hänger verket "Rabbit tales – A study in post-coital depression", med hennes numera välkända kaniner, och även två målningar med skruvade Pokemónliknande figurer. På en monitor rullar den påträngande filmen "45 år senare" om en vuxen Pippi Långstrump och på golvet ligger ansiktslösa psykotiska tygfigurer. Det ser ut som om Lindberg De Geer har åkt på en snedtripp, eller att Paul McCarthy varit på besök.

Det allra bästa är att verken initialt inte handlar om hennes egen person. I rummet står också ett antal "öar", små skulpturer som Lindberg De Geer gjort med färdigproducerade föremål. Verken är som kommersiella kitschversioner av Bianca Maria Barmens skulpturer.

Utställningens bästa målningar finns i nästa hörnrum. "Blondi" är ett porträtt av Hitler och hans hund, i en annan målning har Lindberg De Geer gjort ett porträtt av Öyvind Fahlström med musen från Krazy Kat uppe i vänstra hörnet. De här båda målningarna är både tekniskt bättre och intressantare än resten av hennes måleri.



Det är svårt att recensera en konstnär som Marianne Lindberg De Geer utan att trampa på en persons ömma tår men kanske är det just det hon vill; att vara synonym med sina verk, att vara osympatisk och obekväm, ett finger i ögat på den konstvärld som hon så gärna vill göra sig lustig över men i högsta grad själv tillhör.

Marianne Lindberg De Geer fortsätter tänka på sig själv. Jag tänker hellre på någonting annat.