Dribbling på hög nivå

På min förberedelselapp har jag ringat in fyra termer. Färg. Lek. Det oväntade. Skalor. Är detta nycklar in i Wanåsaktuella Anne Thulins konstvärld? Jag tror det. Själv håller hon inte helt med.

– Jag är ingen målare, jag jobbar tredimensionellt, och kan inte se färg som något grundläggande i min konst. Men här på Wanås använder jag färg för att jag vill förstärka något. När jag 1994 målade de stora ladugårds-dörrarna var det för att föra in en nyans som inte finns i den svenska kulturhistorien. Den marinblå färgen blev ett främmande element. Att bollarna i mitt nya verk är röda ger en bra kontrast till allt det gröna i träden. De syns bättre, och gör på så vis även skogen mer synlig.

– Lek kom in i min konst när jag 2003 ställde ut på Lunds konsthall. Jag är från Lund och har varit i konsthallen massor av gånger. När jag skulle förbereda min utställning såg jag lokalen med nya ögon. Nu påminde mig den om en gymnastiksal, en sådan som min farfar hade. Han drev Svenska gymnastikinstitutet i Lund, och som barn var jag ofta där och lekte. I min fantasi förvandlades då de olika redskapen till hästar och andra djur.

Samma idé ville hon realisera i Lunds konsthall. Hon byggde gymnastikredskap, minus funktionen. Kvar blir… tja, vadå? Gymnastikredskap måste ju ha en funktion, annars blir de farliga och obrukbara.

– Leken finns i huvudet. Både leken och konsten ligger på gränsen mellan funktion och icke-funktion. I en tid och ett samhälle fullt av regler och ordning kan konsten gå emot eller ifrågasätta reglerna. Den kan föra in dig i ett rum där du ser verkligheten på ett nytt sätt. In i det magiska.

– Det oväntade är intressant. Jag är väldigt ofta i New York, och där är man tvungen att vara beredd på det oväntade. När man vistas i främmande miljöer blir det annorlunda tydligt, men det som blir allra tydligast är ens egna tankar. I sin vanliga hemmiljö är det inte så, där är det oklart om det är jag eller samhället som tänker.

Bollarna i sommarens Wanåsskog blir också ett främmande inslag. Röda prickar i en grön skog.

– Skalan kom in i min konst med leken. Där jobbade jag mycket med just skalorna, som skapar förvirring eller bryter funktionen. När människor kommer nära mina röda bollar blir de förvånade, det som på håll såg ut som små bollar är i själva verket alldeles för stora.

Nåja. Alla nyckelord stämmer inte, och ett och annat saknas, anser Anne Thulin. Ett är rummet, som hon använder som en aktiv ingrediens i sina verk och utställningar. Ett annat är dubbelheten. Fast hon tycker bättre om det engelska uttrycket, "ambiguity", som rymmer både dubbelhet och tveksamhet.

– 1994, när jag var på Wanås första gången, fyllde jag ett rum inne på Magasinet med en sida ur New York Times. Jag hade vaxat alla sidor och därmed gjort dem oläsliga. Samtidigt som jag bevarade dem hade jag förstört dem. Det är en intressant dubbelhet.

Detta hör även samman med hennes resonemang kring misslyckandet, som hon ser som granne med det lyckade. Båda två finns med i sommarens "Double Dribble". Vi lyssnar.

– När jag funderade över vad jag ville göra insåg jag att jag ville föra in mina röda bollar i Wanåsskogen, fast jag ville bygga ut antalet och därmed föra in studsen och visa att det handlar om dribbling. Att gå ensam i skogen ger en känsla av samma vildhet som skogen har.

– Du är utanför reglerna, sparkar till bollen, tar i och får in en riktig kraftspark. Så hamnar bollen i trädet och fastnar.

– Du vill fortsätta, men kan inte. Så nära ligger det lyckade med det misslyckade. Och genom misslyckandet sker en förvandling, allting får ett nytt innehåll.

Anne Thulin serverar lite mer kaffe, och sjunker ned i soffan. Jag testar en torrkaka. Thulin bor i Stockholm, men har tillbringat så mycket tid i New York att båda orterna i dag ger henne hemkänsla.

Återkomsten till Wanås – 16 år har passerat – tycker hon är rolig. Fortfarande uppskattar hon att Wanås blandar etablerade konstnärer med oetablerade, och trots sin internationella framgång har bevarat känslan av nyfikenhet och det kreativa mötet mellan natur och kultur.

– Här är fortfarande vilt och kaotiskt, säger Anne Thulin, som stannar i över en månad i Sverige, och även planerar en tur till Italien för nästa projekt.