Trädmöten och tankar om en resa

Det är konstnär, professor och reseledare Ann-Sofi Sidén som säger det under gårdagens pressvisning. Att Wanås 2010 är Marika Wachtmeisters sista som ansvarig.

– Att Marika under sitt sista år som chef ger oss på Kungliga Konsthögskolan så stort utrymme är både otroligt och modigt. Det är få institutioner som vågar lita på konstnärerna lika mycket som Marika, det är också det som gör Wanås så unikt.

Marika Wachtmeister kommenterar inte, väljer istället att tona ner sin egen roll. Säger: "Jag vill inte att det skall vara jag som står i fokus. Nu handlar det om konsten". Inte bara Marika Wachtmeister lämnar över ansvaret i höst till den nya chefsduon, även curator Elna Svenle lämnar Wanås under året. Om det här är det 23:e året för Wachtmeister, blir det Svenles tredje i förarsätet.

Temat för i sommar är löst sammanfogat, åtminstone jämfört med de två senaste åren. 2008 bar namnet "Förlust" och kretsade kring minnesmonument, förra året präglades av miljöfrågor under titeln "Footprints". I år samlas ett stort antal konstnärer under begreppen fördjupning och förnyelse. Tre av konstnärerna – Roxy Paine, Anne Thulin och Ann-Sofi Sidén – har återvänt till Wanås för att ta fram nya verk, medan hela projektet "En annan väg" – bestående av 16 konststudenter och två lärare vid Kungliga Konsthögskolan – redovisas efter att ha tagit sin början under 2009 års utställningsperiod.

Ann-Sofi Sidén är den enda av konstnärerna som finns med i båda grupperna. Hennes bronsskulptur av en kissande kvinna, "Fideicommissum" (2000), tillhör Wanås mest omtyckta. Som ledare för projektet "En annan väg" har hon tagit fram en film, där fyra rutor visar en lugn, men oavbrutet pågående rörelse. En Sverigebild, skapad under hennes och lärarkollegan Annette Fellesons 38 dagars långa ritt från Stockholm till Wanås.

– Som 1800-talskonstnärerna målade sin bygd och lyfte fram det de fann viktigt, har jag gjort min bild av landet, från stad till landsbygd, säger Sidén och berättar om hur olika teman – som färg och form – har klippts samman till en 40 minuter lång film.

I grunden: Resan. Platsen. Och ryttaren. Saker som alla bär sin egen rika symbolik.

Hennes verk ("Någonstans i Sverige") visas i konsthallen, där också hennes studenter håller till. En del har dock valt att göra verk både ute och inne. Som Sofia Bäcklund. Hennes resa var att cykla till Wanås. Nu är resan den grund verket vilar på, men resan är inte, som i Sidéns film, verket.

– De former som finns inne finns också ute i parken, och alla föremål var sådana jag såg under min resa. Nu har jag gjort dem på nytt.

Vad minnet och nya erfarenheter gör med oss, samtidigt som kroppen endast kan vara på en plats, är ämnen i hennes tudelade verk. "Efter att vi mött ett nytt ställe, ett nytt ord eller en ny människa kan vi inte längre föreställa oss hur det var innan", säger hon. Bäcklund vill gärna göra ännu en lång resa i framtiden. Den här gången till New York. I lastbåt.

Trots att de arton konstnärerna var en del av samma projekt har resultatet blivit mångfald, såväl vad gäller uttryck, som innehåll. En knallgul cirkel i skogen (Malin Holmberg), stora dropphängande fågelbon (Mikael Dahl), en spindelliknande liten maskin som bokstav för bokstav skriver fram resedagboken ("Den börjar med bokstaven S, som i Stockholm", säger Jakob Ingemansson, just hemkommen från en performanceakt på en arkitekturbiennal i Belgrad), film från ett utgrävningsprojekt (Mikael Lindahl), ett textbaserat fantasiverk med ett löpband (Klas Eriksson), en naken person med enbart en baksida (Filippa Barkman) och två gnisslande och trampande tramporglar jämte en kristallkrona som under sommaren kommer att doppas i ett fat av stearin (ett minne från alla församlingshem som Ingela Ihrman och Christina Langert övernattade i).

Om "En annan väg" är förnyelsen står Roxy Paine och Anne Thulin för fördjupningen. Båda har återvänt till Wanås för andra gången. Thulin medverkade 1994, Paine fyra år senare. Båda repriserar sådant de visade då, men bidrar främst med varsitt nytt verk. Thulin har i "Double Dribble" placerat ut nio röda bollar i trädkronorna, där verket och titeln bär leken i sig.

– Bollarna tar sig runt dammen. Rörelsen är viktig, liksom att de faktiskt sitter fast. Varken färgen eller formen finns ute i skogen, och bollarna visar på kulturens intrång i naturen.

Marika Wachtmeister prisar Thulin för att hon, som hon säger, "får oss att lyfta blicken och upptäcka Wanås på ett nytt sätt". Samtidigt bannar hon grönskan, som på kort tid har gjort det svårare att hitta bollarna.

Vid vägen mot Norra Ströö håller den amerikanske konstnären Roxy Paine till. Just anländ från New York tar han emot pressföljet vid sitt 14 meter höga träd i svart framför en rostfri stålställning ("Facade/Billboard"). Han pratar om motsatserna i färg och material och form, mötet mellan kultur och natur och om hur en sparad liten remsa skog längs amerikanska motorvägar ger bilisten sken av ett skogsrikt landskap. Paines svarta siluetträdet rymmer allt detta. Bland annat.

Konstnär och assistent Jacques Montel står intill. Han har burit ansvaret i Sverige för att få Paines verk tillverkat och placerat. Vad har varit svårast? Storleken? Tyngden? Förankringen? Icke, svarar Montel.

– Att få dem som gjorde ställningen förstå att deras svetsfogar den här gången inte är svetsfogar, utan konstverk. Det var klart svårast. När jag förklarade visade deras blickar tydligt vad de tänkte om en.

Med trädet väl på plats rekommenderar han ett eftermiddagsbesök en molnfri, solig dag. Då blir, säger han, trädskuggan på marken fantastisk.