De melankoliska träden

Jag intervjuade Roxy Paine 1998. Under ungefär en månads tid bodde han i ett hus intill Wanås slottspark, och arbetade, tillsammans med flera assistenter, in i minsta detalj med sitt verk "Bad Lawn", en vildvuxen trädgårdsbit. Det verket, plus det han visade något år senare ("Puff Bald Field"), tar nu emot årets besökare i konsthallen.

Men det är inte "Bad Lawn" han refererar till när jag frågar den jetlag-trötte Paine om betydelsen av Wanås för hans fortsatta karriär. 1998 var han en 32-årig storstadsbo, dagens 44-åring är en framgångsrik konstnär, småbarnsförälder med gård en bit utanför New York (Catskillsbergen, "här är gott om plats för mina stora verk, dessutom är det billigt").

– Wanås fick en enorm betydelse för mig. Jag hade ett tag haft en önskan om att få göra större verk, men tilläts inte. Det var som om jag först var tvungen att ha erfarenhet av att jobba i storformat, men hur skulle jag kunna få den kunskapen utan att få prova? På Wanås gavs jag möjlighet att experimentera, och fick se om jag kunde kommunicera med några andra än en liten grupp människor som sökt sig till ett galleri.

Verket han tänker på är "Impostor", uppfört hösten 1999, ett drygt år efter hans första besök på Wanås, ett nio meter högt silverträd som numera är en del av den permanenta samlingen. "Impostor" ledde vidare till ett verk i Central Park i New York, som i sin tur gav… ja, ni förstår. Förra året invigdes hans stora, liggande silverglänsande trädskulptur "Maelstrom" på taket till Metropolitan Museum of Art i New York, ett annat träd – hängandes upp och ner – blickar ut över staden Jerusalem och i sommar har han två aktuella trädskulpturer, ett i Ottawa, ett i Sydney.

Och så "Facade/Billboard", placerat intill en grusväg och vid ena entrén till Wanås slottspark, utifrån önskan att hitta en kulle och en luftig plats där trädets stora krona kan andas mot himlen. Dessutom. Placeringen intill en väg har betydelse för verkets andra del, dess, som Paine säger, counterpoint. Kontrapunkt. Eller, kontrast.

– I Spanien kunde man se dem på kullarna, dessa reklamställningar – billboards – med en tjur framför sig. Ingen text, men tydligen var det reklam för ett portvin.

Från sin studio kan han se ett pampigt träd på en höjd. Det är det trädet han nu tagit till Wanås, så som det ser ut när eftermiddagssolen förvandlar trädet till en svart siluett. Hans första skisser var olika skikt av trädet, men när han förde in dessa spanska övergivna reklamställningar in i verket förde han även in flera nya dimensioner. Den hotade naturen. Kultur kontra natur. Siluetten som en yta och ett minne.

– Jag tycker inte om när människor säger vad jag skall tycka eller tänka, därför tycker jag inte heller om att tala om för dem som ser mina verk vad de skall tänka. Men jag är mån om att fylla verken med betydelser och göra dem så fruktbara som möjligt, det tror jag också stimulerar publiken att tänka vidare.

Är det här nya verket ett inlägg i miljödebatten, påverkad av den havererade klimatkonferensen i Köpenhamn och aktuell genom oljeutsläppet i Florida, utmed den amerikanska östkusten?

– Jag ser hellre att vi använder vind och solenergi än smutsig olja, men världen består av sju miljarder människor och en mängd bilar. Det är den verklighet vi har, och som vi får leva med ett tag till. Människan har alltid använt naturen, ibland med gott, ibland med betydligt sämre resultat.

Nej, inget inlägg, snarare en reflektion. Lätt dämpad. Melankolisk. Så som Roxy Paine själv resonerar. Han prövar sig fram. Värderar orden, tar en ny väg halvvägs in i en mening. Melankoli, frågar jag, är det en känsla du ser i flera av dina verk? Jo.

– Melankoli har inte med depression att göra, utan är mer ett tillstånd av reflektion och eftertanke. Som man kan känna sig när man sitter och tittar på ett ensamt träd uppe på en kulle, eller när man ser en natur som behöver luta sig mot en affischtavla.