Vid tids behov av åttornas kamp

Behövs det fler böcker om sjuttiotalet? Har vi inte fått nog av nostalgiska tillbakablickar?

Nej, inte alls. I dag, ja kanske alldeles särskilt i dag, behövs röster som berättar om hur det faktiskt gick till i en tid då allt var möjligt och bakåtvägen inte fanns ens som tankefigur. Inte minst viktigt är det att kvinnors historia kommer fram eftersom erfarenheten visar att den regelmässigt försvinner eller förvanskas.

Att litteraturforskaren, feministen och stödstrumpan Ebba Witt-Brattström berättar om sitt kvinnoliv i Grupp 8 är alltså en god gärning. Bland annat för att bilden av åttorna som navelskådande, humorbefriade och manshatande surpuppor effektivt dementeras. Åttorna var heller inte snävt medelklassiga utan engagerade sig med kraft när städerskorna och sömmerskorna gick ut i strejk. Och även om de inte var ensamma – svensk kvinnorörelse har alltid haft många grenar – har vi kollektivt all anledning att vara tacksamma för att de slogs så hårt för allt som vi i dag tar för självklart, som rätten till daghem, föräldraförsäkring och abort. När Ebba Witt-Brattström var 17-årig grupp-8-wannabe 1969 fanns 600 000 förskolebarn och ynka 30 000 dagisplatser.

Själv var hon en frustande entusiastisk åtta, oftast yngst i sällskapet, och till synes outtröttlig. Det var studiecirklar, basgrupp, kvinnokulturgrupp, kvinnoläger, demonstrationer och aktioner i långa rader. Kvinnobulletinen (1972-1988), där hon var redaktör ett antal år, blev hennes universitet och skola som skribent. Som läsare får man ett titthål in i en tid som ibland kan kännas naiv, men framför allt smittande kreativ och optimistisk. Det gick att förändra sig själv och världen och ha roligt samtidigt.

"Å alla kära systrar" är en vacker blädderinbjudande bok som kan fungera lika bra för dem som var med som för dem som en dag, hoppades man, skulle säga "tack mödrar det gjorde ni bra". De som tror att sjuttiotalets kvinnorörelse var lika testuggande som bokstavsvänstern, eller att intersektionalitet är en ny uppfinning, har mycket att lära. Men allt var inte idyll och systerskap. Ebba Witt-Brattström funderar över om hennes grupp sprack på grund av att de konflikter som fanns aldrig klarades ut "eftersom systertanken bara tillät positiva, inte negativa känslor". "Var glad!" känns som ett påfrestande hurtigt slagord som, till skillnad från "Gråt inte, gör motstånd!", dessvärre överlevt som allmänt levnadspåbud.

Boken handlar, titeln till trots, mest om Ebba själv, mindre om alla kära systrar, även om en del av dem (Inga-Lisa Sangregorio, Louise Walldén, Iréne Matthis med flera) intervjuas separat. Det gör den inte mindre värdefull. Men själv hade jag önskat en djupare analys av varför rörelsen tystnade. För inte kan det vara så enkelt som att Mats Hulth, då S-borgarråd i Stockholm, kidnappade idén om ett kvinnohus?

Och helt tyst blev det ju inte. Ebba Witt-Brattström fortsatte, likt många andra, till universiteten där kvinno/genus-forskning blev ett nytt fält. Och den svenska feminismen blev mainstream på ett helt annat sätt än sin vildare danska motsvarighet, mest, men kanske inte enbart, på gott.