Hårdare, mörkare, grövre och allt mer brutalt. Knappt någon deckare utan en
seriemördare och ofta små barn som utsätts för det allra värsta. Så kan
modern kriminallitteratur beskrivas.
Men det finns också en motström i utgivningen, lite av en reaktion och protest
mot allt det hårda. Vad ska den kallas, den här grenen på deckarträdet?
Mjukkokt, cosy crime, softcore, mysdeckare...
Det var Alexander McCall Smith som (åter)lanserade den mjukare deckargenren
med sina böcker om privatdetektiven Mma Ramotswe i Botswana och psykologen
Isabel Dalhousie i Edinburgh. Årets titlar: "Tedags för normalt
byggda damer" respektive "Det behagliga med lördagar"
(bägge Damm).
En svår genre. Det gäller att inte ta för lätt på det kriminella
men ändå berätta med lätta tangentfingrar. Gärna fokus på atmosfär och
stämning, personer och miljöer.
Succén för de småputtriga Ramotswe-deckarna har fått bokförlagen att börja
leta kriminalromaner för eventuell översättning på andra hyllor än de
hårdaste.
Nyligen kom "Fallet med den försvunna tjänsteflickan"
(Forum) av Tarquin Hall och "Mordet i Eiffeltornet" (Kabusa) av
Claude Izner. I den första fungerar Vish Puri, privatdetektiv i Delhi, som
guide till dagens Indien och den andra är en atmosfärrik skildring av Paris
år 1889.
I Sverige har Marianne Cederwall gett ut "Svinhugg" och "Svartvintern"
(Natur & Kultur), ett par nästan-deckare. Här mördas med affirmation –
inte handgripligt utan genom att önska livet ur någon.
Peo Rasks kortromaner om kommissarie Marklund – "Brottsplats Luleå",
"Mordet på en gycklare" och "När konsten tränger alltför
nära på" (Black Island Books) – är inte heller deckare men
ändå deckare, hårdkokt men mjukt, poetisk noir. Som att smutta på en
diktsamling.
Den nya, låt säga rännilen med mjuka deckare fick
mig dessutom att ta fram "Stängt på grund av mordförsök",
som 1991 inledde en matdeckarserie av amerikanskan Diane Mott Davidson.
Huvudpersonen Goldy, som skilt sig från "Kräket" och
startat en cateringfirma, är lika trevlig i dag. Den svenska mjukdeckarens
äldre representanter – som Helena Poloni, Maria Lang och Ture
Sventon-böckerna av Åke Holmberg – förtjänar också att bli omlästa. Liksom
Agatha Christie, som grundlade allt med sina miss Marple-deckare. Nej, fnys
inte på näsan! Christie skrev underhållande och mjukt men tog också genren –
miljöer och personer, särskilt kvinnorna – på så stort allvar att hon på
senare tid utnämnts till feminist.
Sommaren ska jag som alltid inviga med att läsa årets nya, mjuka
Homan-deckare av Jan Mårtenson, "Mord i Havanna" (Wahlström &
Widstrand).
Alltför många äldre deckare får man jaga efter på
antikvariat. Vilket förlag har mod och vilja att starta en pocketserie med
deckarklassiker, både utländska och svenska?