Sitter Jimmie säkert?

Om "vår tids fara" – orden är Mona Sahlins från Almedalsveckan 2008 – publiceras det i dagarna ytterligare två böcker: Mikael Ekmans och Daniel Poohls gedigna "Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna" och direkt från gräsrotsnivån Linnea Nilssons och Emil Schöns "Fult folk – samtal med sverigedemokratiska väljare".

Med statistiskt stöd från bägge böckerna kan det genast sägas att SD – i motsats till exempelvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet – huvudsakligen attraherar manliga väljare, i synnerhet unga män från arbetarklassen och landsbygden. Och att det när andra förklaringar visat sig vara empiriskt svajiga finns en politisk fråga som förenar SD-sympatisörerna med dess europeiska broderpartier: invandrings- och asylpolitiken.

Det är den minsta (eller skall vi för omväxlings skull säga största) gemensamma nämnaren för faktiska och presumtiva sverigedemokrater: invandringen, framför allt av muslimer. Hatet, heter det hos Ekman och Poohl, "mot det mångkulturella samhället är starkt". Och det främsta hotet mot svenskheten står dessa för: "muslimer, araber och afrikaner."

SD är kanske inget enfrågeparti. Det vurmar under Jimmie Åkessons allt striktare ledarskap för kärnfamiljen, pensionärer och småföretagare och varnar för EU, feminismen, "homolobbyn". Och det odlas inom partiet en folkhemsnostalgi som partisekreteraren Björn Söder formulerat som så att om Per Albin Hansson levt i dag så hade han varit sverigedemokrat. En av oss, kort sagt.

Partiet har en förkärlek för svunna paradisdrömmar om ett homogent Sverige där arbetskraftsinvandrarna ändå gjorde rätt för sig och mer eller mindre internaliserade de folkhemska normerna och värderingarna. Sedan syndafall och upplösningstendenser, mer eller mindre som hämtade ur den europeiska islamofobins domedagsprofetior och urkunder.

Det är inte längre rasbiologiska argument som biter, utan – och så har det låtit i mer än tio år nu – de kulturella skillnadernas negativa betydelse. De kulturella skillnaderna och – ej att förglömma – blandningarna och fusionerna. Hur människor – män och kvinnor – från olika religioner, nationer och kulturer väljer varandra.

Men inte minst hur särskilt de muslimska människorna bildar egna enklaver och nätverk, som svär mot både integrationsprocessen och den vita maktens drömmar om ett rent Sverige, Europa.

En besynnerlig aspekt av SD är skiftet av fiendebild. Förtjänstfullt visar Ekman och Poohl på rötterna i den bruna sörjan: från BSS (Bevara Sverige Svenskt) och skånska populister som gamle intellektuelle Per Engdahl och den möjligen något mindre smarte Carl P Herslow till semisköna jeppar som Sjöbos Sven-Olle Olsson, Harry Franzén och Sten Andersson.

Men om judarna nyss var värst – och i dag är de det på nytt, åtminstone om man får tro vänsterns politiker och kulturpersonligheter – så har SD sannerligen ömsat skinn och med benägen hjälp från bröderna Ekeroth blivit ett hart när sionistiskt (eller åtminstone Israel-vänligt) parti där muslimerna rätt entydigt framstår som den stora faran mot en västerländskt baserad värdegrund.

I måndags stoppades SD:s valupptakt i Landskrona av hårdföra vänsteraktivister. Som hade de senare inte förstått att verkligheten måste ha sin gång. Oavsett åsikt om Åkesson och hans parti, men med ett uns av demokratisk trovärdighet i behåll går det inte an att förneka eller tysta förekomsten av åsikter och partier som man själv inte sympatiserar med.

Gatan var ingen bra arena på 30-talet, den är det heller inte nu. Och om jag – dock en sådan som Sverigedemokraterna hatar, en vänsterliberal intellektuell som ingår i det förhatliga medieetablissemanget och den lustifika medelklasseliten – skriver att jag finner åsikterna som SD förfäktar vara lika värdefulla för förståelsen av samhället, det svenska samhället, som Moderaternas eller Socialdemokraternas?

Vad dessa bägge böcker var för sig och tillsammans framför allt visar är atomiseringen av partipolitiken, hur människor successivt frigör sig från piskor och morötter. Eller som det heter hos Ekman och Poohl: "De svenska väljarna blir mindre och mindre lojala med sina partier."

För att verkligen förstå Sverigedemokraterna – dess ledargarnityr, faktiska och presumtiva väljare – torde det vara på sin plats att rannsaka Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet. Och vilken utbredning intoleransen har i respektive samling.

Med ett långt och aktivt liv i ränseln tror jag nämligen inte att SD är så extremt som dess flerfaldiga motståndare vill förvandla det till.

Det är i mina ögon och öron fortfarande det vidrigaste partiet sedan Ny Demokrati – Ians och Berts skojfriskt fördomsfulla skapelse – men det existerar och det finns ingen anledning att blunda för alla dessa arma "svenskar" som här finner ett slags sista hemvist.