Med framtiden för alltid i sikte

Det är inte ens två veckor kvar nu och inför det stundande bröllopet ökar trycket på kronprinsessan Victoria och Daniel Westling.

I en intervju i TV4 uppgav hon nyligen att: "Det är mitt liv att vara kronprinsessa. Det är inget vanligt arbete, att man kommer till jobbet och sen går hem. Det är 24 timmar om dygnet, det är ett kall."

Att vara prinsessa och växa upp med alla de förväntningar som hör till rollen är minsann inte alltid så lätt. För Victoria har dessutom pressen varit dubbel i den bemärkelsen att man tre år efter hennes födelse 1977 gjorde en grundlagsändring som raskt förvandlade henne till tronarvinge. Alltsedan barnsben har hon levt med vetskapen om att hon en dag ska bli drottning av Sverige.



Hur är det då att leva i offentlighetens ljus på detta sätt?

För det första är livet att betrakta som en scen med en ridå som aldrig går ned. Varje hårstrå på sniskan kommenteras, det är inte lätt att ha en dålig dag på jobbet. Privat och offentligt försöker stundtals visserligen hållas isär, men alltför ofta glider rollerna samman vare sig Victoria vill det eller inte. Det finns nästan alltid minst en fotograf i något gathörn, eller i en buske i Ockelbo, när hon och Daniel mumsar glass och tror sig kunna promenera i lugn och ro.

Och inte nog med detta, att ständigt vara på dagstidningarnas löpsedlar och i reportage efter reportage vägas på våg på alla möjliga sätt är givetvis inte lätt att leva med. Men Victoria är redo, hon bär med sig vetskapen om att det är mer än ett jobb och en livsstil där hon inte alltid har makten över vad som sägs, eller publiceras. I jämförelse med engelska tabloider har emellertid den svenska pressen än så länge varit ganska snäll och den rojalistiska yra vi för närvarande genomlever lär inte avta ju närmare bröllopsdagen vi kommer.

Om vi frångår den offentliga bilden av Victoria, så som den skapas i de offentliga medierna och i stället ställer frågan om vilka förväntningar som finns på henne från insidan, det vill säga hur pappa kungen och mamma Silvia väglett sin förstfödda dotter in i livet som tronarvinge, blir bilden betydligt mer allvarlig och komplicerad.



I Sverige har familjen Bernadotte suttit på tronen i snart tvåhundra år och Victoria har sprungit och lekt i salarna på Stockholms slott, eller i något av de andra kungliga kastellen och samtidigt iakttagits av de rader av släktporträtt som myndigt stirrat ned på henne från väggarna. Här hänger hennes föregångare och kanske stannade hon redan som barn sin trehjuling under porträttet av Karl XIV Johan, den förste i raden av Bernadotte på den svenska tronen.

Vad jag vill peka på här är betydelsen av de vardagliga påminnelser som hennes uppväxtmiljö ständigt genererade och där porträttsamlingarna i sig är traditionsskapande och pliktframkallande, ja i en förlängning identitetsskapande lika mycket som den formella och informella utbildning hon under uppväxtåren fått inför rollen som blivande drottning.

Drottning Silvias oumbärliga råd till Victoria torde vara att berätta om alla de misstag som hon i egenskap av att inte själv ha kunglig påbrå gjorde i samband med att hon gifte sig med Carl XVI Gustaf, medan pappa kungen ändå är den som vet bäst i egenskap av att vara född kunglig.

På så sätt kan man säga att Daniel och Victoria har samma "bakgrund" som kungaparet och i dessa har tillgång till en alldeles särskild expertisstab varför gemenskap och samtalsämnen runt middagsbordet inte bör saknas.



På samma gång är det endast Victoria som för sin Daniel förtroligt kan berätta om hur det varit att växa upp med en förmodad guldsked i munnen och de förväntningar hon växt upp med och vad som väntar honom runt hörnet på den andra sidan av bröllopet.

Då kanske hon talar om hur det var att som barn bli hemsökt av alla porträtt som allvarligt tycktes formulera en fråga, eller i alla fall plantera en sådan i hennes medvetande och som löd ungefär så här: Hur kommer du Victoria att föra vidare det arv och den kungliga roll du är satt att förvalta och fullfölja? Som barn kunde hon inte välja, för inte ens blåblodiga barn har den möjligheten.



Tänk er själva. Det är en svindlande press att leva med och i dag vet vi att Victoria valt att följa i de traditionella fotspåren och fullblodigt axlat rollen som prinsessa och tronarvinge. Men det kunde ha varit annorlunda. Om hon inte fått gifta sig för kärleks skull hade hon kanske gjort som Edward VIII av England, som 1937 abdikerade när han inte tilläts gifta sig med Mrs Wallis Simpson.

Victoria har också upplevt en liknande historia på nära håll i sin egen familj, när pappa kungens farbroder, prins Bertil länge fick smyga med sin kärlek till Lillian Craig-Davies, där hon, trots att de gift sig redan 1976, fick vänta länge på att bli officiellt erkänd som prinsessa.

Allting pekar också på att alla personliga pusselbitar i Victorias liv håller på att falla på plats. Om sin tid som förlovad med Daniel har hon sagt att: "Det har varit fantastiskt för mig att få visa upp Daniel. Att få dela med honom det jag gör på dagarna. Att vara två om att uppleva saker och ting är väldigt roligt".

Hon har träffat sin prins och fått den fantastiska bekräftelse som endast kärleken kan ge. Nu är det hon som ska vara hans främsta lärare i konsten att representera och ingå i den kungliga familjen. Med all säkerhet kommer det att få dem att smälta samman ännu mer. Victoria kommer förmodligen att blicka upp mot släktporträtten med en ny känsla av förståelse och samhörighet. Kanske tänker hon, jag valde att göra det som förväntades av mig, men nu äntligen känns allting bara så rätt.



Livspartnern har infunnit sig och därmed går kungariket Sverige en spännande men oviss framtid tillmötes. Sannsagan med prinsessan Victoria och den tidigare gymägaren Daniel Westling rullar i alla fall vidare och vem kunde väl tro att den kärleksaffär som startade för nio år sedan skulle sluta med ett kungligt bröllop?

Victoria har i kulisserna länge kämpat för sin kärlek och Daniel har av allt att döma troget stått henne bi. Och nu är det snart dags att fullt ut få dela lyckan med varandra. Ingen tycks vara lyckligare än Victoria. Kanske är det därför hon kramar Daniels hand så hårt på alla bilder?