Efter den svartvita historien

Flytet i Leif Norrmans "Leva på gränsen – berättelser från det nya Sydafrika" finns där hela tiden, i tonen och atmosfären och inte minst om människorna som Norrman mött under åren efter apartheidregimens fall. Han skriver om väsentligheter med en lätthet och en närvaro som gör läsningen till en glädje. Han förenar en kritisk hållning med kärlek till ett land där han under många år verkade som korrespondent för Dagens Nyheter. Han skildrar motsättningar och kontraster så att det blir tydligt hur svårt livet är, och har varit, i det nya Sydafrika.

Skildringen börjar i Soweto och området blir referens och klangbotten för upptäcktsfärderna i andra delar av landet. Först handlar det om unga svarta mäns längtan efter liv som fotbollsspelare i Europa. De svarta kvarteren rymmer tusentals drömmar om framgång på den europeiska fotbollsmarknaden. Den fattiga verklighet varifrån spelarnas drömmar tar sats bjuder på utsökta bilder från en vardag där det finns plats för män som kör runt mellan matcherna och hyr ut skor till behövande spelare.



Norrman har vårdat kontakter som gjort att han kunnat släntra omkring som det passat i de våldsdrabbade kvarteren. Resultatet får mig att tänka på Joan Didions klassiska reportage från 60-talets Kalifornien. Förmågan att släntra omkring och skapa reportage det är en ynnest att läsa röjer en mästerlig reporters hand. Efter skildringen av fotboll kommer ett kapitel om bröllop som är en underbar uppvisning i livsglädje. Så bra är skildringen att jag befarar att Norrman bränt sitt bästa krut, men det blir bara bättre och bättre.

Större kontraster än mellan Sowetos svarta kåkstäder och boernas byar på landbygden är svårt att föreställa sig. Att båda samhällena finns i samma land och ska samsas i en utveckling där de kan leva sida vid sida utan det hat och den diskriminering som många års apartheid har skapat ter sig närmast utopiskt.

Så isolerade har boerna varit att många inte lärt sig att tala engelska. På ett café i Boerland ser Norrman bilder av allvarliga ansikten som sett rakt in i kameran. Han känner igen sig och minns rummen och människorna hos mormor och morfar på Listerlandet och från sin tid som hamnarbetare i Stockholm: "De såg ut precis som fiskarna och sjömännen från Lister eller arbetarna i gasverket och kolgårdarna i Värtahamnen i Stockholm."



I Sverige hade liven hos de människor Norrman minns varit förbundna med kamp för demokrati och jämlikhet. I Boerland hade människorna odlat jord och traditioner som varit intimt förbundna med förtryck av svarta. Tankarna på likheterna stör honom.

Att den sydafrikanska befrielsen från apartheid inte har blivit en höjdare genomsyrar Leif Norrmans skildring, antingen han skriver om Soweto eller om den svarta maktelitens arroganta avfärdande av all kritik som rasism. Inte minst många års ovilja att erkänna omfattningen av och ge vård åt miljoner HIV-sjuka framstår som ett ofattbart svek.

Med VM i fotboll som följetong på teve under de kommande veckorna hoppas jag att Leif Norrmans "Leva på gränsen – berättelser från det nya Sydafrika" blir månadens mest lästa bok, ty det här är den bästa svenska reportagebok jag har läst på mycket länge, i klass med Joan Didion, Tom Wolfe och andra av mina amerikanska favoritreportrar.