Enda globala kulturyttringen

Krönika.

År 1994 var inte bara en varm svensk bronssommar, det var också första gången VM spelades på den nordamerikanska kontinenten och soccer, som riktig fotboll heter däröver, äntligen började etableras i USA. Fyra år senare tog Frankrike på hemmaplan nationens hittills enda guld med ett lag som fullständigt svor mot Le Pens drömmar om ett homogent, vitt land.

2002 var det Asiens tur och det ena arrangörslandet – Japan var det andra – gick faktiskt till seminfinal, låt vara att Sydkorea hade tur med domsluten och snöpligt föll mot Turkiet i bronsmatchen. Och 2006 visade det återförenade Tyskland både på och utanför plan att disciplin och pålitlig infrastruktur inte behöver utesluta spelglädje och avspänd stämning.

Med modern historik i minne ser prognoserna således goda ut för den afrikanska kontinenten i allmänhet och Sydafrika i synnerhet. Europeiska olyckskorpar har (och alls inte utan rätt) kraxat om aids, gatufaror, korruption, kriminalitet, om organisatoriska brister – inte kan väl Sydafrika vara moget för ett så stort evenemang – och att hela spektaklet är dirigerat av FIFA-generalen Sepp Blatter och en hoper mutkolvar.

Och nog saknar det där ihärdiga blåsandet i den konstiga trumpeten – kallad vuvuzela – släktskap med vedertagen läktarkultur? Om det nu var nödvändigt att placera VM i Afrika – och det var det förmodligen av såväl kommersiella som politiska skäl – varför då inte hellre välja en civilisatorisk celebritet som, säg, Egypten? Dessutom är det ju vinter i Sydafrika.

Fotboll är den enda globala idrotten, kanske den enda transkontinentala och i verklig mening världsomspännande kulturyttringen överhuvudtaget. Ett modernt påfund som förenar raser och religioner, klasser och nationaliteter. En underhållningsindustri som omsätter mångmiljardbelopp, visst, och göder mer eller mindre skrupelfria businessmän, samt stora neutrala företag som Adidas och Nike, men samtidigt vidgar vyerna och fungerar dämpande.

Med tanke på landets förflutna – i synnerhet den systematiska och institutionaliserade rasismen – är Sydafrika trots allt, och alldeles oavsett vad man anser om Blatter, en lämplig värdnation.

Vad är – handen på hjärtat och fingret på hjärnan – EU mot UEFA, FN mot FIFA? Tandlösa byråkratier. Tänk tanken att EU, FN eller Nato istället för krigsinsatser eller fredsbevarande styrkor engagerade fotbollsambassadörer i härjade områden: från Pelé och Maradona till Rooney och Drogba, Ronaldo och Messi.

Nu kan VM börja. Om en månad slår, så som 1994, Brasilien Italien i finalen.