De danska karikatyrerna lever vidare

Text: Anne Jalakas
Publicerad 13 januari 2010 16.07 Uppdaterad 22 juni 2010 3.01

Demokratispalten.
Attentatet på danske tecknaren Kurt Westergaard får Anne Jalakas att fundera över vad hon minns av den heta debatten för några år sedan. För att bättra på minnet läser hon Lena Sundströms danska rapport i bokform.
Jyllands-Postens tecknare Kurt Westergaard har attackerats för sin teckning av Muhammed med en brinnande bomb i sin turban och plötsligt är debatten igång igen. Naturligtvis är överfallet förfärligt. Även en omdömeslös person ska ha rätt att publicera sig utan att behöva riskera livet.

Men ändå. Hur kunde debatten bli så konstig? Vem ansvarar för all den desinformation som spreds 2005?

Eller är det bara jag som inte fattade? Som fick en bild av att det trots allt handlade om yttrandefrihet och att ett antal ambassadörer från diverse arabländer försökte tvinga den danske statsministern att straffa Jyllands-Posten för publiceringen.

Frågar några bekanta hur de kommer ihåg affären och det visar sig att vi har ungefär samma minnesbild. Att det, även om bilderna var diskutabla, ja rent kränkande i flera fall, inte var en illvillig handling att publicera dem. Att tidningen trots allt drog en lans för yttrandefriheten.

Ungefär på samma sätt tycks norska Aftenposten fortfarande resonera när man nu bestämt sig för att publicera bilderna som en akt av solidaritet med Kurt Westergaard.

Läser Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk" och inser att jag antingen sov mig igenom hela diskussionen eller att media misslyckades totalt med att ge hela bilden.

Lutar åt det senare.

Sundströms bok handlar om hur hur vårt hyggliga grannland förvandlades till ett rasistiskt samhälle. Och om hur allting är mycket mycket värre än de flesta av oss fattat.

Det är skrämmande läsning. Och viktig.

För att bara ta det där med teckningarna så var de en ren provokation. Det angivna skälet, att en barnboksförfattare inte lyckats få någon att illustrera hans bok med profeten och att tidningen därför bjöd in landets tecknare, möjligen inte ens är sant.

Tidningen hade dessutom tidigare avstått från att publicera skämtsamma bilder av Jesus för att dessa antogs kunna göra kristna människor upprörda.

Vad beträffar ambassadörerna så bad de om ett möte med statsministern för att diskutera en utveckling som handlade om mycket mer än teckningarna. Gång på gång upprepade de att de är för pressfrihet och att de inte krävt att statsministern på något sätt skulle straffa tidningen eller inskränka yttrandefriheten.

Fyra år senare undrar jag hur det kommer sig att det är Anders Fogh Rasmussens svar som stannat kvar på näthinnan? Ett svar där han anklagade ambassadörerna för att inte förstå att "en regering i ett fritt folkstyre varken kan, eller bör, blanda sig i vad pressen skriver." Följt av en besserwissrig liten föreläsning om att "den danska traditionen är att man inkallar till ett möte, där man sätter sig ned och pratar fredligt med varandra."

Ja, ni hör. Alltså det ambassadörerna bad om. Ett fredligt samtal. Som möjligen kunde förhindrat den explosion av våld som så småningom blev följden.

Det är som sagt möjligt att alla utom jag, mina bekanta och Aftenposten, fattat. Fast jag tror inte det. Jag tror det handlar om en snuttifiering som gått så långt att vi sällan får den sammanhängande information som gör världen begriplig.

Plus och minus

+ Alla fantastiska dokumentärfilmer. Missade ni "Ebbe – the movie", så kolla SVT Play. – Den konstiga mobiltelefonreklamen som SVT gör när man marknadsför just SVT Play.

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu