Människan och den jagade vargen

Framme i Brösarp uppfattade jag en plötslig rörelse uppe i slänten. Först begrep jag inte, men sen var hjorten rätt framför kylaren och jag vräkte mig på bromsen. Mitt hjärta bankade så han måste ha hört det. Häpen hade han hejdat sig i språnget. Orörlig stod han ett par meter ifrån mig, kronan väldigare än jag kunnat ana. Hans mörka ögon såg på mig: vem var jag som inkräktande korsade hans stråk? Ett ögonblick stirrade vi stint på varann. Så vände han sig bort, struntade i mig och fortsatte dit han varit på väg, in i slyet på andra sidan.

Uppjagad sökte jag komma åt min egen känsla. Frustration? Ilska? Hjälplösheten i att definitivt och för alltid vara instängd i min egen arts språk och tankevärld. Hjälplös i mötet med det som inte är vi.

Uppjagad var jag, men det är förstås bara en liknelse. Ingen hade jagat mig. Ingen var ute efter mig. Om att vara jagad visste jag ingenting alls.



Nu har det varit vargjakt. Vargarna har förökat sig och blivit fler än 210 stycken och rovdjurspolitiken med miljöministern i spetsen slår fast att 210 vargar, inte fler, kan svenska folket samexistera med. Den där exaktheten – man undrar över den, hur uträkningen gått till. I Spanien lever tvåtusen vargar. Det är strikt förbjudet att jaga dem. Men här alltså 210 vargar på nio miljoner människor. För optimal samexistens.

Tv-nyheterna visade ett par sekvenser från jakten. Jägarna, enbart män såvitt jag såg, hade vita overaller. Med gevären över axeln liknade de soldater från finska vinterkriget. Tolvtusen jägare hade anmält sitt intresse att få döda varg. En av dem sa: Det är spännande att få en ny art att jaga. En annan sa: Vargar är lättskjutna, de är inte skygga.

Vargar jagas inte för att ge människan mat. Skyddsjakt handlade det inte heller om. Kontrollerad skyddsjakt, som när en varg tar sig in i en fårhage, är alltid tillåten. Men nu var det nöjesjakt. Vargarna avverkades i rasande fart. Några skadsköts i hastigheten men efter en dag eller två letades de upp och fick nådaskottet.



Hans Ellegren är professor i evolutionsbiologi vid Uppsala Universitet. Hans forskargrupp har under femton år studerat den skandinaviska vargstammen. Ellegren menar, i likhet med andra experter, att den svenska vargstammen är på tok för liten för att den genetiska variationen ska vara tillfyllest. Men, säger han, påstår man sig kunna skjuta bort de svårast inavlade exemplaren måste man först märka eller stämpla varje enskilt djur. Och, fastslår han lakoniskt, naturen går inte att styra på det sättet.

Jag bor på landet och rör mig ständigt i just det som vi slarvigt kallar naturen. Ofta stöter jag ihop med harar och rådjur, vildsvin och rävar. Men blicken ur hjortens öga däruppe i Brösarp har alltid följt mig och tvingat mig att minnas vem jag är. Minnas att ytterst är jag en art bland andra arter och att det språk som är mitt verktyg och uttrycksmedel aldrig ska förmå förklara och benämna hela den verklighet i vilken jag ingår. Ord räcker inte.

Men orden är det vi har. Oprecisa och otillräckliga – dock vad vi har. Låt oss åtminstone vara noga med dem och med deras innehåll.

Nöjes-jakt. Rovdjurs-politik. Det finns ord som inte bör och inte kan – förlåt vitsen – samexistera.