Samtiden i klassisk form

Hund, hare, fladdermus och en svan. Det är djuren Lundakonstnär Bianca Maria Barmen tar med sig till Hässleholm där hon på lördag öppnar sin nya utställning i kulturhusets utställningssal. Djuren är en viktig del i hennes till stora delar vita konstvärld. Djur. Moln. Små människor.

Dessa figurer finns också i hennes innehållsrika ateljé. Här finns också annat. Mängder av dagstidningar ("jag ser en artikel som verkar intressant, sparar tidningen och hoppas få tid att läsa den"), böcker (som en volym med titeln "Anger"), handkräm, biobiljett (Hanekes Cannesvinnare "Det vita bandet") och konstverk, färdiga, halvfärdiga och skisser. På ett bord ligger en man i vitt. Han behöver lagas, förklarar Bianca Maria Barmen. Ett finger har gått sönder.
Under senare år har Bianca Maria Barmen fått allt fler utställningar, och efter Hässleholm väntar både Millesgården i Stockholm och Karlskrona konsthall. Och ett utsmyckningsuppdrag till en ny Rättspsykavdelning i Falköping. Hit skall hon göra en häst, placerad i den trädgård som blir den enda utemiljön under en lång tid framöver för dess intagna.

Hennes grundmaterial är lera, men när händerna skapat färdigt i leran gjuter hon i gips eller brons. Det är inte bara klassiska material, det är också klassiskt inspirerade skulpturer. Under sin utbildning på den danska konstakademin i Köpenhamn blev det många avstickare till Glyptoteket, för att, som hon säger, "komma i rätt stämning".

– Jag har alltid tyckt om det gamla egyptiska formspråket, som för mig är en aldrig sinande källa för att hitta mitt eget formspråk. Deras exakthet fascinerar mig, och jag tycker att jag hela tiden upptäcker nya saker.

Det känns inte passerat? Undrar jag. Icke. Svarar Bianca Maria Barmen.

– Det som kännetecknar all bra form är att den inte är tidsbunden.
De verk, skulpturer och teckningar, som ingår i den kommande Hässlehomsutställningen är nedpackade i lådor. Vi går fram till en hund lite för sig själv på en tom yta i ateljén. En likadan ingår i Hässleholm. Tillsammans med ett moln, och ett snöre som förbinder dem. Den ser lite ensam ut här på golvet. Verket heter "Evakuering". När hon berättar om hur den kom till handlar det lika mycket om hur hon arbetar. Hur ett plus ett blir mer än två.

– Jag fick ett uppdrag att ta fram en skulptur till ambulanspersonalens hall på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var då jag kom att tänka på S:t Bernhardshundar, som hjälper till att hitta personer vid katastrofer. Så jag gjorde några hundskulpturer. Sedan, när jag höll på med det här molnet som är en del av verket, pågick kidnappardramat i skolan i Beslan, vilket gjorde att den händelsen gick in i mitt arbete. För mig står det här molnet för katastrofen, en pågående olycka.

Snöret knyter dem samman. Hunden och molnet. Räddningen och katastrofen. Hoppet och hotet. Arbetsprocessen som leder fram till både den slutliga skulpturen, som till hela verket är både medveten och undermedveten. Syftet är inte att propagera, utan att kommunicera med betraktarna. Och både för henne och publiken handlar det om en undersökning. Ett sökande. I Hässleholm blir "Evakuering" det centrala verket, det som hon byggt hela utställningen utifrån.
Djuren är sig själva. Bianca Maria Barmen ser dem inte som fabeldjur som står för något annat, men i sin individualitet bär de ändå på några gemensamma drag. Hos hare och groda, två djur hon ofta har återvänt till, finns ett drag av att finnas och inte finnas. Eller, med hennes ord; "Plötsligt är de där, för att sedan vara borta". En stund senare in i intervjun ges just detta en annan innebörd. Då handlar det om livet. Något vi har, men som vi kommer att förlora. Hare, groda, människa. Nu är vi här, sedan är vi borta.

– Jag jobbar ofta med skilda teman, men i grunden hänger allt ihop. För mig handlar det om livet och döden, existentiella frågor. Vi är här nu, men var är vi sen? Finns vi då?

Så blir dessa små djur och människor och former till egna berättelser. Är det detta som gör dem så omtyckta? Att de bär på sanningar, frågor och historier, som vi vill lyssna till? Bianca Maria Barmen vet inte, men tror i alla fall att hennes figurer bär på "öppningar till berättelser".
Vi pratar om läsning och filmer, om samtidens nyhetsflöde, underhållning och vad som påverkar. Hon minns hur hon inspirerades av Tarkovskijs filmer när de kom, och menar att varje generation påverkas av olika betydelsefulla verk. "Tarkovskijtiden", säger hon, "Tarkovskijtiden var en annan tid än dagens". Är hon optimist eller pessimist? Jag frågar.

– I det stora hela är jag optimist, men det är viktigt att gå in i mörkret för att kunna se ljuset. Ett slags nedstigning, för att senare kunna stiga upp igen. Jag ser en fara i vår tids underhållningskultur, där man roas för stunden men inte ges tid för eftertanke.