Den första boken om författaren till Millennium-serien, vars succé saknar motstycke, har skapat debatt, till och med bråk. Journalisten Kurdo Baksi har skrivit en personlig biografi om sin vän och arbetskamrat (de arbetade tillsammans med antirasistiska tidskrifterna Expo och Svartvitt). Han anklagas för att ha gått över gränsen när han berättat om hur femtonårige Stieg Larsson bevittnade en våldtäkt och inte ingrep, samt om att Stieg Larsson tänjde på kårens yrkesetiska regler och skrev TT-artiklar efter att ha intervjuat sig själv.

Kurdo Baksis uppgifter gör mytomspunne Stieg Larsson mänsklig. Vi gör rätt och vi gör fel. Det vi upplever kan prägla oss och ge drivkraft och dessutom har Kurdo Baksi ett förklarande syfte med avslöjandena. Stieg Larsson skulle komma att skriva tre böcker om kränkta och våldtagna kvinnor. Och det var hans kamp mot rasism, intolerans, förtryck som drev honom till att trampa över som journalist. TT-jobbet hade han för brödfödan, det var kampen som gav Stieg Larsson livsluft tills han avled 2004, 50 år gammal.



Boken är viktig. Därför att många väntat på att få veta mer om mannen bakom det pojkaktiga ansiktet, som författade en trilogi hela världen slukar och lämnade en arvstvist efter sig.

Vi som inte kände Stieg Larsson får förlita oss på dem som gjorde det. Vem ska annars berätta? Dessutom verkar skygge norrlänningen Stieg Larsson ha släppt få in på livet. För Kurdo Baksi var han som en storebror. De kallade varandra också just för storebror och lillebror, råkade i luven på varandra och försonades som syskon oftast gör.

Det är inget sprudlande berättande. Kurdo Baksi är heller ingen utpräglad stilist. Enkelt och kronologiskt tecknar han en historia om en man som jobbade ihjäl sig för den goda sakens skull. Det är ömsint beskrivet och avskedet på sjukhuset griper tag.

Jag gläds åt att få veta att Stieg Larsson var en sådan humanist. Kantig och envis på ett gammaldags sätt men hans stora, svaga skulle det visa sig, hjärta vek inte från de utsattas sida. "Alla är lika mycket värda." Det är en oantastlig inställning.



Kurdo Baksi samlade mod i fem år för att skriva om sin hjälte i kampen mot rasism. Vi får veta om deras första samtal, om Expo-tiden, om att leva under hot, om Stieg Larssons andra böcker och att han drömde om att bli bestsellerförfattare.

Han fick inte uppleva att han lyckades, att hans deckare, som han talade om som sin pensionsförsäkring, skulle älskas så. Men det är tröstande att han faktiskt visste att böckerna antagits på förlag och skulle ges ut.



Hade Stieg Larsson fått leva vidare så hade han kanske inte skrivit sina memoarer. Han tycks inte ha varit intresserad av att lyfta fram sin egen person och hade heller inte tid, upptagen av sin mission som han var. Därför är boken angelägen. Vi vill stilla vår nyfikenhet kring denna man och Kurdo Baksi bidrar med sitt mänskliga porträtt. Andras lär följa.