Unikt vittne från slakthuset

Närmare 900 000 människor mördades i nazisternas förintelseläger i Treblinka mellan 1942-1943. Ett försvinnande fåtal – 54, kanske 57 människor – lyckades fly och överleva. En av de mirakulöst överlevande var Chil Rajchman, vars minnesanteckningar från lägertiden nu utkommer på svenska. Hans "Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943)" är en nästan outhärdlig läsning. Det är inte litteratur ens i vanlig vittneslitteraturbemärkelse. Snarast en isande klar rapport från helvetet på jorden. Treblinka.

Jag har läst många vittnesskildringar från förintelsen av Europas judenhet, men Rajchmans bok tillhör ändå de mest fasansfulla undantagen. Hans berättelse är unik.



Nazisterna byggde hundratals koncentrationsläger men bara en handfull renodlade förintelseläger. Av de miljontals människor som transporterades till dödslägren – Treblinka, Sobibor, Chelmo – överlevde något hundratal. Därför vet vi så oerhört lite. Nazisterna var noga med att sopa igen alla spår och de judar som överlevde kunde, orkade, sällan minnas.

"Jag är den sista juden" består av ett hundra tjugo täta sidor som noggrant, närmast lakoniskt beskriver vardagen i Treblinka. Varje dag anländer nya tåg med människor som bara några timmar senare kommer att ha avlivats. Just så: som boskap.

Rajchman beskriver den enkla, effektiva processen hur de nyanlända under hugg och slag tvingas lämna ifrån sig alla ägodelar och klä av sig nakna. Sedan drivs de med skrik och bajonetter längs en väg – kallad "Schlaug", en liten allé med små träd – mot en vit byggnad bara några minuter bort som rymmer tiotalet rum på femtio kvadratmeter. Duschrum. Gaskamrar.

Allt är över på några timmar. Dag efter dag under femton månader gasas närmare en miljon, huvudsakligen judar, ihjäl i Treblinka med en närmast industriell effektivitet. I snitt mördas 2000 människor om dagen i Treblinka.



Mest upprörande är ändå skildringen av den ofattbart vidriga vardagen. Hur fångarna tvingas bära ut de ihjälgasade liken, stappla dem på hög i gigantiska massgravar, och senare gräva upp och bränna liken när nazisterna insåg att alla spår av verksamheten i Treblinka måste försvinna.

Rajchman transporterades till Treblinka tillsammans med sin syster som mördades omedelbart. Själv tycks han överleva av en slump. När man i lägret efterfrågade frisörer anmälde sig Rajchman omedelbart, trots att han aldrig klippt någon tidigare. Han lär sig snabbt att klippa det långa håret av judinnor på väg in i gaskamrarna. Senare blir han "tandläkare", det vill säga han arbetar med att dra ut värdefulla metaller ur likens munnar, ett arbete som han beskriver i alla fasansfulla detaljer.

Genomgående skildrar han lägervakternas ständiga, exceptionella brutalitet. Treblinka tycks ha varit samlingsplats för all världens mest extrema sadister. Han stannar särskilt vid Ivan, en tjugofemårig ukrainare, som alltid tycktes nöjd, ja, lycklig, särskilt när han stoppade en jude och bokstavligen skar öronen av honom med en kniv.

Denne Ivan, kallad "den förskräcklige", har Rajchman och andra överlevande senare identifierat som John Demjanjuk. Alltså den man som på 1980-talet stod inför rätta i Israel, dömdes till döden, men friades i högsta domstolen. Demjanjuk åtalades igen 2001, nu i Tyskland. Rättegången inleddes förra året, pågår fortfarande.



Rajchman deltog i revolten i Treblinka den 2 augusti 1943 och var en av få som lyckades fly med livet i behåll. Han tog sig till Warszawa, senare till Piastow där en polsk vän hjälpte honom med förfalskade, ariska dokument. Först då bryter han ihop. Han är övertygad om att "jag inte har rätt att leva längre, efter allt jag har sett och upplevt". Men, som bokens sista mening lyder; "Ja, jag har överlevt för att vara ett vittne från det stora slakthuset – Treblinka!"

Ända till krigsslutet 1945 lever Rajchman som "polack". Han nedtecknar sina minnen från Treblinka, men vill inte ge ut dem. Först efter sin död 2004, tillät han att "Jag är den sista juden" skulle publiceras. Då hade Rajchman levt i Uruguay sedan ett halvsekel.

Jämfört med vittnesmålsskildrare som Primo Levi och Imre Kertész är Rajchman en enkel, konstlös skribent, men hans upplevelser är så unika att vi måste läsa honom. Den enda bok som påminner om Rajchmans är "Sonderkommando" av Shlomo Venezia, som hade snarlika arbetsuppgifter fast i Auschwitz-Birkenau ("Sonderkommando" utkom på svenska 2008).

Rajchmans skriver rakt och enkelt, torrt och registrerande, även om den outhärdliga smärtan bryter fram här och var. Det är en grym, hemsk berättelse. Ofattbar, men nödvändig.

Så mycket är vi skyldiga förintelsens offer och överlevande – att lyssna till deras vittnesmål.