Woolf tar sig an
teman på ett nytt sätt

År 2000 kom Virginia Woolfs andra roman, "Natt och dag", ut på svenska i översättning av Maria Ekman. Hon har nu fått ta sig an debutromanen och det kan vi läsare vara glada över. Maria Ekman, som bland annat översatt Margaret Atwood och Ian McEwan, har en skarpslipad förmåga att förmedla både stämning, stil och känsla i så olika verk som Jane Austens magnifika "Mansfield Park", Ann Brontës upproriska "Främlingen på Wildfell Hall" och "Agnes Grey".

Nu har som sagt turen kommit till "Resan ut" ("Voyage Out") som utkom 1915 när Virginia Woolf var 33 år gammal. Hon påbörjade den redan vid 25 års ålder men moderns död och en nervkris kom emellan. Ulrika Milles, som skrivit ett belysande efterord, pekar på att de båda första böckerna inte är banbrytande men visar framåt. I detta kan man ge henne rätt, men redan här behandlar Woolf "vanliga" temata på ett nytt sätt – utifrån sin position som kvinna och överklass.



Det är inte oviktigt att bokens titel är "Resan ut". Hur många böcker i världslitteraturen har inte detta tema – ja, man kommer att tänka på de otaliga bildningsromaner om unga män som beger sig på resa i Europa. Rachel Vinrace beger sig ut på sin bildningsresa – ut från London, bort från okunskap och inskränkthet till Sydamerika och en liten stad därstädes.

Hennes far äger ångfartyget de färdas med; på detta finns även hennes äldre släkting Helen med make, en äldre herre samt, under en kortare sträcka, paret Richard och Clarissa Dalloway.

Helen förskräcks över Rachels okunnighet, i synnerhet om män, och tar sig an sin släkting och under hennes beskydd träffar hon fler människor, ser ett annat land och blir förälskad. Allt detta är av godo, men som läsare slås man av hur enformigt livet är för människorna. Sällskapslivet skiljer sig inte från det i London, man umgås, där som i Sydafrika i en snäv krets där alla har sina givna roller. Hos Rachel och i än hög grad hos hennes fästman finns en längtan längre ut och till något nytt.



Skeppet, både det faktiska och i sin symboliska gestalt, är på väg både från och till England. Här finns en dikotymi som är fantasieggande; England är ett imperium och vart man än far är man där. Samtidigt är London en stinkande stad med fattigdom, orättvisor och ohälsa. Ett imperium som i sitt hjärta bär på allt detta? Att det är en civilisation i omvandling är tydligt, kanske även för skeppets passagerare.

Överklassens svanesång syns tydligt i denna roman liksom klasskillnader. Clarissa Dalloways precisa angivelse över personernas exakta tillhörighet kan bara finnas i ett samhälle där man ägnade stor tid åt sådana markörer och denna hierarki var Woolf en mästare att beskriva.

Maria Ekman har också lyckats översätta de små stilförskjutningar som finns i de olika personernas sätt att tala på ett utmärkt sätt.



Slutintryck av romanen blir som alltid instängdhet – trots fartyget, stormar och nya vyer – och det är skickligt gjort av Woolf.

Här finns salongernas, klimatets och sjukdomens klibbighet som kontrasteras mot det förra. Men här finns också hopp. Varje människa har tillgång till fönster i sitt inre som kan leda bort och få oss att – Resa ut.



Maria Ehrenberg