"Intimus" är Jan Arnalds åttonde bok under sitt dopnamn. Handlingen kretsar kring huvudpersonerna Ferry och Mirras löfte om att återträffas på Ninety Mile Beach i Australien. Deras liv är förvirrade och ångestfyllda och det tjugo år gamla löftet är den enda ljuspunkten.

Bokens fiktiva värld är osäker. Minnen, drömmar, tid och rum förändras och förflyttas. Ideligen exploateras och fetischeras det drömska, det annorlunda. Allting är tvärtom i Australien: man kör vänstertrafik och april är en höst- och inte en vårmånad. Som läsare vill man utbrista till författaren: "Skärp dig, det ena är en självklarhet eftersom jorden är ett klot som kretsar kring solen och det andra är en administrativ åtgärd." Med backpackerns halvdumma blick skildras det annorlunda. Världen är ett smörgåsbord där stränderna är oändliga och Australien har en "säregen magi".

Det finns något fascinerande i irritationen eftersom den engagerar mig. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska ha boken till. Orkar någon verkligen gå in i denna patetik som snarare skymmer än synliggör?

Osäkerheten i berättelsen tycks fylla en poetisk funktion, som om det dunkla nödvändigtvis skulle innehålla en sanning, att det osäkra alltid är mer intressant (mer djupt) än det säkra. Med denna poetiska osäkerhet verkar Arnald vilja kringgå livets meningsbrist (födelse, arbete, några enstaka nöjen, reproduktion, förfall, död och ingenting mer) och beskriva hur allt hänger ihop: Joseph Haydn, Josef Mengele, Jesus, den mystiska drömvandraren, kulturbyråkraten Mirra och den självhatande chefen Ferry, alla hör de samman.

I ett märkligt kapitel i slutet blir jag dock snarare intresserad än irriterad. Absurditeten och komiken i scenen där Jesus hänger på korset och omtalar alla syndare han har träffat öppnar upp den pretentiösa tematiken som boken arbetar med.

Visserligen bör man kanske uppskatta Jan Arnalds mod, att han försöker tala om det svåraste: det innersta, det rent mänskliga, kriserna och identiteten.

Men som läsare finner jag Arnalds religiösa meningsskapande provocerande. Dock spelar knappast min åsikt någon roll, för den som har nöje av en psykologisk thriller med new age-inslag är givetvis i första hand Jan Arnald, hans bankman och förlaget.