Man kastas in i handlingen i "Drömmen om ett rike; Frälseupproret" precis före ett stökigt anfall mot en befästning (som jag tror att jag har sett ruinerna av). Striden beskrivs med alldeles för korta meningar, ofta bestående av ett enda ord, som staplade på varandra skapar en fragmentarisk, febrig närvarokänsla.

Jag kommer att tänka på Oliver Stones sätt att filma stridsscener i "Plutonen" och "Alexander". Det förvirrade och nervösa tillståndet som råder understryks ytterligare av att huvudpersonen (och berättaren) Niclis stammar. När handlingen lugnar ner sig lugnar också Flensmarcks språk sig lite, puh.



Rå realism och grym tragedi varvas med mer idylliska eller humoristiska partier. Här och där blir Flensmarcks prosa nästan poesi: "Nysnön yr upp som ett fint puder genom sitthålet och strör glitter i hennes änglahår."

Liksom Undset har Flensmarck läst på ordentligt. Ibland levererar han mer historisk bakgrundsinformation än vad en ordinär romanläsare behöver. Vid ett tillfälle stöter huvudpersonen på en kvinna som – något anakronistiskt? – genomför en arkeologisk undersökning i en grop.

Huvudpersonen Niclis är inte mycket till hjälte; han är både viljesvag och fysiskt vek. Från början boklärd men genom diffusa släktförbindelser ohjälpligt indragen i de skånska adelsmännens uppror mot drottning Margareta (hon som senare skapade Kalmarunionen).

Att hålla reda på alla aktörer och till vilka sidor de hör är inte lätt. Vissa byter dessutom sida och ändrar sina namn. Det som håller uppe läsarens intresse, som fungerar som motor för berättandet, är den unge Niclis försök att lista ut som var hans far.

Vissa bifigurer hinner bara göra entré och yttra någon enstaka replik innan de segnar ner, offrade som schackbönder, med en yxa i ryggen.



Särskilt intressant torde denna roman vara för läsare som är bosatta i Skåne eller för dem som i alla fall brukar bila omkring i landskapet. Man känner igen ortnamn. Mark som man själv beträtt färgas röd av blod.

Jag vet inte exakt hur mycket som bygger på historiska källor och hur mycket som är hopljuget. Det spelar väl ingen roll heller? Så fort snön är borta och det blivit lite varmare ska jag åka ut och kika på ruinerna av några av de anläggningar som romanfigurerna vistas på.