Vardagsliv och politisk dramatik

Det sägs att alla människor är en historia. Det må vara sant, men historikern Yvonne Hirdmans mamma är nog ändå en extrem. Boken om henne, "Den röda grevinnan", har fått undertiteln "En europeisk historia" och Charlotte Hirdman, född Schledt 1906, var sannerligen med där det hände i Europa under väsentliga delar av 1900-talet.

Hade det varit en roman så låter det onekligen som en ganska fånig melodram. Lite som intrigen i filmen "Titanic" – utformad mindre efter vad som verkar trovärdigt och mer för att visa upp så stora delar av båten som möjligt. Men Den röda grevinnan är ju heller varken roman eller trovärdig, utan faktiskt sann.



Charlotte Schledt föds i Estland, då del av Tsarryssland, som dotter till en schweitzerfransk guvernant och en tysk bokhandlare. Efter några år i Oxford flyttar familjen till nuvarande Rumänien, till utkanten av Österrike-Ungern, där de under första världskriget får östfronten strax inpå knuten. Som ung kvinna gifter sig Charlotte med en baltisk greve, vars gods exproprierats efter revolutionen, och lever 20-talets spänningsfyllda dagar i Berlin.

På 30-talet lever hon samman med en kommunist och följer honom till Moskva – lagom till Stalins utresningar i de egna leden. Mannen faller offer för diktatorns paranoia; Charlotte lyckas ta sig därifrån och lever som flykting ibland annat Frankrike, tills hon gravid får följa sin unge blivande make hem till neutralitetens och social demo- kratins Sverige i slutet av 1940.



"Den röda grevinnan" är, förutom en intagande biografi över ett europeiskt livsöde, precis den där sammankopplingen av vardagsliv på individnivå och stora, politiska omvälvningar – "det lilla livet i det stora" – som en bra biografi kan vara. Dessutom är den en djupt personlig inblick i hur historieskrivande går till, i kampen med källmaterialet och med den komplexa förståelsen av vad som föregått oss.

Att berättelser om pappor och mammor ploppat som svampar ur jorden de senaste åren är väl knappast någon slump. Världens gång tycks bara snabbare och mer osäker och då är det väl ganska naturligt att vi griper efter det förflutna, söker vägledning och förklaringar hos förfäder och svunna tider.

För just Hirdman talar förstås inte bara Charlottes dramatiska liv, även om den europeiska historien, berättad genom henne, framstår som ovanligt närvarande och livfull. Det gäller inte minst de unga människorna i 20- och 30-talens Berlin, den bräckliga, stökiga demokratin i Weimarrepubliken – innan nazisterna tar makten – där allt, inte minst könsroller, tycktes förhandlingsbart och ingenting var säkert.



Samtidigt som Hirdman är en skicklig, professionell berättare redogör hon nästan hjärtskärande öppet och utelämnande för sin egen roll, för dotterns trängande behov av att veta (och ibland kanske inte veta), och för historikerns frustration och otillräcklighet. Källorna, det som finns kvar av brev, dagböcker, anteckningar, memoarer och liknande, kan ändå bara ge så mycket. Ibland skenar fantasin iväg och det är rent ut omöjligt att få veta säkert. Varför, varför frågade man inte mer innan det var för sent?

Det finns nog ingen, som bara ens funderat över sitt ursprung, som inte kan känna igen sig i den frågan.