Under ytan i Fosseland

Jon Fosse är inte bara en av vår tids mest intressanta dramatiker. Även hans romaner och berättelser bärs fram av en mycket personlig prosa.

Hans främsta stilmedel är upprepningen och med knappt märkbara förskjutningar i tonfall, dialog och synfält skapar han en effektiv och förtätad dramatik. Med sin reducerade, nästan yxhuggna stilkonst fullföljer han den nynorska traditionen från Tarjei Vesaas och andra.

Upprepningarna, motsägelserna och tidsförskjutningarna är mycket påtagliga i de två kortberättelser (från 2004 och 2007) som i dag kommer ut på svenska i en volym, översatta av Urban Andersson.



I "Det är Ales" sörjer Signe sin man Asle som försvann för över tjugo år sedan. Han gick ut en kväll, ned mot båten och fjorden och han kom sedan aldrig tillbaka. Situationen har vi mött tidigare i Fosses produktion, bland annat i pjäsen "En sommars dag".

Redan i öppningsscenen ser vi hur Fosses metod går i dagen. Vi märker tydligt hur han arbetar med blickens skiftande perspektiv och glidningarna i – och emellan – människornas identiteter.

Jag ser Signe ligga där på soffan i rummet och hon ser på allt det vanliga, det gamla bordet, spisen, vedlåren, den gamla panelen på väggarna, det stora fönstret mot Fjorden, hon ser på det utan att se, och allt är som det har varit, ingenting är förändrat, men ändå är allt förändrat, tänker hon, för sedan han försvann och blev borta är ingenting sig längre likt, hon är bara här, utan att vara här…



Parallellt med historien om Signe och Asle berättas också om en annan Asle, en liten pojke som dog drunkningsdöden för hundra år sedan.



I "Sömnlösa" möter vi ytterligare en Asle som, tillsammans med den höggravida Alida, söker husrum i Björgvin (Bergen). De har brutit upp från sin familj och hemby och efter många strapatser och möten med mänsklig misstänksamhet föder Alide deras son. Fosses variation på berättelsen om Josef och Maria fylls successivt av hela den existentiella ovisshet som han är en mästare på att framkalla.

I de båda berättelsernas nuplan ligger det förflutna och vibrerar, alldeles under ytan. På samma sätt som det vardagliga inrymmer det hemlighetsfulla och outgrundliga. Minnet och förluster spelar viktiga roller här när berättelsen allt intensivare kretsar kring sorgen, kärleken och döden.

Fosse lär oss att alltid hävda tvivlet. Att vi aldrig skall förlita oss på att det som vi har lärt oss är tillräckligt. Att vi aldrig riktigt når fram till den fasta punkt där vi kan få en total överblick av tillvarons rörelser.

Drömmarna, sömnen, hemlösheten och de skiftande tidsplanen utgör olika skikt i Fosses författarskap och han återvänder alltid till dessa teman.



Landskapen, i vilket allting utspelas, är mycket påtagligt Vestlandets kust. Men det är också att stycke arketypisk natur. Ett sceniskt rum eller en "urscen" där själva trådarna i livet och döden alstras och sedan gradvis tvinnas samman.

Fosses berättelser om kärlek och sorg, då och nu, tål att läsas långt in i framtiden.