Matt. Schack Matt. Fullständigt utmattad. Är jag efter att ha dykt ned i underjorden. Läst, avskytt och älskat "Oroligt blod", sista delen i James Ellroys mäktiga romanprojekt "Underworld USA".

En trilogi på 2 000 täta boksidor. En muralmålning över USA mellan åren 1958 till 1972. Rakt igenom skildrat i nattsvart. Ellroys syn på USA lämnar inget över åt tro, hopp och frihet. Ellroys USA handlar enbart om pengar, cynism, makthunger.



Under närmare två decennier har Ellroy forskat, grävt och skrivit med en outtröttlig frenesi och rent djävulsk berättarglädje. Första delen, "En amerikansk myt" utkom 1995, "Sex tusen kalla" 2001. Och fjolårets "Oroligt blod", nu på svenska i David Nessles genomgående mycket välfungerande, stilrappa tolkning.

Tidvis får våldet och cynismen mig att kasta boken ifrån mig. Det är för mycket. Så återvänder jag, förtrollas, förhäxas, kan inte sluta läsa. Ellroy är en mästerlig berättare.

I trilogin lämnar Ellroy den klassiska kriminalgenren och tar ett större grepp på både litteraturen och historien. Genom verket blandas fiktion med många välkända fakta. Alla stora händelser från 1958 till 1972 är med. Morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King. Rasismen. Medborgarättsrörelsen. Kommunisthetsen. Kuba-högern. KKK. Maffian. Svarta pantrarna. Las Vegas-casinot. Miljardärsociopaten Howard Hughes. USA är en krigszon.

Dessutom infogas hela tiden hemliga förhörsprotokoll, dagböcker, telefonsamtal. Fakta, fakta, fakta. Hårdkokt som bara fan.



Över hela trilogin svävar den i Ellroys ögon värsta mordängeln av alla, den allvetande grå eminensen, en Machiavellisk 1900-talsfurste: J. Edgar Hoover, FBI:s grundare och allsmäktiga chef från 1930-talet till sin död, som också sammanfaller med trilogins slut, 1972. Hoover framställs som galopperande galen, amfetaminstinn, alltmer senil.

I "Oroligt blod" har Hoover gjort sig av med både Robert Kennedy och Martin Luther King, men är i stället hysteriskt besatt över svarta medborgarrätts- och motståndsgrupper, kriminella eller inte. Hoover skickar sin favorittorped Dwight Holly till Los Angeles för att infiltrera, misskreditera, mörda.

Bokens två andra centralgestalter är ex-polisen, kemisten (kokade heroin i Saigon) och FBI-frilansaren Wayne Tedrow junior – också med i "Sex tusen kalla" – och den unge och oerfarne, naive men snart livsfarlige Don Crutchfield.

Kring dessa tre fiktiva gestalter väver Ellroy samman sin konspiratoriska roman som i princip ger svar på samtliga offentligt olösta gåtor. Och mord. En rad kända personer får byxorna neddragna. Den patetiska skurken Richard Nixon tar emot miljoner av maffian under valet 1968, givetvis mot väntjänster. Sonny Liston knarkar stenhårt. John Wayne klär sig i klänningar. Den homosexuelle homofoben Hoover kallas, av de som vågar, för Edna eller Kärringen. Som har ett privat utpressningsarkiv – mot alla, inklusive Nixon.



"Oroligt blod" skiljer sig från trilogins tidigare delar genom att introducera två starka kvinnliga gestalter, två vänsteraktivister med gradvisa och en alltmer avgörande påverkan på romanens huvudpersoner. Trots all Ellroys cynism och dystopi låter han i slutet av sin trilogi ett visst, hoppfullt ljus falla över framtiden.

Ellroys stil är också mindre extrem än i "Sex tusen kalla", vars ständiga huvudsats efter huvudsats på max fyra ord, gjorde boken tung, svårforcerad. I "Oroligt blod" backar han lite, smeker läsaren medhårs. Bjuder generöst på sin unika, fullkomligt briljanta berättarstil.

"Oroligt blod" är en resa som knappast alla mäktar med. Ingen roman att bli på gott humör av. Men vilken resa. James Ellroy lyckas, med Norman Mailers formulering, besegra den stora hydran.



Med "Oroligt blod" fullbordar han sin version av Den Stora Amerikanska Romanen.