Få svenska romaner har berört mig på ett djupt mänskligt plan. Nu är det en till. Susanna Alakoskis "Håpas du trifs bra i fengelset" är det som litteratur bör vara. Hennes berättelse levandegörs i pappersarkens trycksvärta när hon gestaltar romankaraktärernas öden på ett engagerat, medmänskligt och uppfinningsrikt sätt.

Anni och Sami är syster och bror. De växer upp under svåra förhållanden i 1960-talets folkhem. Föräldrarnas tillkortakommanden river stora hål i barnens grundläggande känslor av tillit och trygghet. Alkoholen är en djävul. Glöm aldrig det. Familjen tillhör en grupp som många nog tror inte fanns på riktigt i folkhemmet Sverige – de är fattiga. Och syskonens utveckling följer i sin normlöshet alla gängse normer för hur utsatta barn utvecklas: flickan tar sönder sig invändigt med all den skuld och skam som föräldrarnas tillkortakommanden lägger i hennes knä och pojken tar sönder sitt och många andras liv med sitt missbruk.



Berättelsen är i sig alls inte unik. Sättet den berättas på gör den däremot speciell. Genom romanen får läsaren följa Sami utifrån Annis perspektiv: skolårens steg i fel riktning med observationsklassen som en tydlig riktningsvisare, kompisgängets haschexperiment, den halvvuxne mannens blandmissbruk, den rastlösa unge mannen, den bortflyende och bortförklarande mannen, brottslingen, heroinisten.

Det är Sami läsaren ser, men det är Anni läsaren känner. Hon är först dottern som vill ställa allt till rätta. Sedan är hon systern som vill ställa allt till rätta. Hon är medmänniskan som vill ställa allt till rätta och går sönder själv – om och om igen. Romanen ger ett starkt och ärligt porträtt av en älskande och ständigt ängslandes och väntandes anhörig, med egna strategier för att kunna härda ut smärtan som brodern orsakar.



Naturkatastrofer hjälper intensivt. Särskilt vulkanutbrott, cykloner och översvämningar. Ju fler som skadas, svälter, omkommer, desto mindre tänker jag på dig. Ibland tänker jag inte på dig på flera dagar.



Mycket i berättelsen handlar om att få perspektiv på saker och ting. Susanna Alakoski lyckas skriva en genuint medmänsklig berättelse om en missbrukares öde utan att göra snyfthistoria av det. Romanen fladdrar inte genom ens medvetande som annan socialpornografi kan göra. Den hänger kvar där inne.

Då man får perspektiv på missbrukets komplexitet och orsaker, då man får se djupt inunder den övertatuerade huden, blir "de får skylla sig själva" näst intill omöjligt att uttala efter hennes roman.



Perspektivens betydelse ses också i romanens form. Ett exempel är det inledande kapitlets inre monolog. Där tar en veckas anhöriginvolverande missbruksvård form genom Annis medvetande. Hon ser sin bror (som hon hatälskar vid det laget) och de andra missbrukarna och ställer dem i relation till all den smärta som de orsakat sina anhöriga, vilka trots allt ställer upp och uthärdar den veckolånga smärta det innebär att genomleva alla lögner och besvikelser igen. Den inledande inre monologen är mycket skickligt utförd. Den för mina tankar till Eyvind Johnsons "Romanen om Olof". Och Susanna Alakoski kan sin Eyvind Johnson på flera olika plan. Romanens motto är hämtat från honom: "En av det fattigaste folkets mest framträdande egenskaper är att det klagar så litet i förhållande till sin nöd. Det skäms."



Så nu står "Håpas du trifs bra i fengelset" i min bokhylla tillsammans med Eyvind Johnsons "Romanen om Olof". Båda författarna har utifrån sina tydliga klassperspektiv (olika tider men samma problem) gjort djupa intryck på mig och jag använder deras verk för att försöka förstå en orättvis verklighet som egentligen inte går att förstå. Båda romanerna är ett slags ordböcker till det tysta språk som brukar kallas bitter erfarenhet.

Jag önskar fler sådana ordböcker.