Uppgren i samtidens flöde

Efter intervjun med David Uppgren markerar jag med dubbla streck flera tänkbara citat i anteckningsblocket. Som det här: "Ur ett poetiskt perspektiv har vi människor redan misslyckats". Eller. "Jag är märkligt mycket individualist för att vara vänster". Ett till, ett sista: "Länge leve inkonsekvensen".

Vi ses på ett kafé i Malmö. Hittar ett eget rum. Uppgren har nyodlat skägg och dricker latte. Äter chokladboll. Sedan några veckor tillbaka har vi i telefon och mejl diskuterat ett litterärt samtidsprojekt inom Twitter, den omtalade kortformen (140 tecken) som brer ut sig alltmer under den synliga ytan. Den senaste veckan har han försökt arbeta fram den ton han vill använda.

– Flera upplever formatet som en begränsning, men jag ser det inte så. Du kan länka vidare och genom att säga ett nyckelord förstår alla. För mig är Twitter den största nyheten inom de sociala medierna, det är en teknik som kommer in under radarn och snabbt når ut till många.
Trots att det redan finns, som han säger, "ett överflöd av stimuli i samhället, som tillhandahåller underhållning, information och kunskap", är han övertygad om att den tekniska utvecklingen kommer att rusa vidare, och att Twitter är en station på vägen. Liksom sms, bloggar och Facebook.

– Det som händer nu är världsomvälvande. Totalt. Den här folkliga och interaktiva tekniken kommer att ändra vårt sätt att kommunicera, till och med i rymden. Trender kommer att ändras, och du kommer att kunna vinna ett val på detta.

Sitt projekt för tidningen vill han ge en nyfiken och ifrågasättande blick på samtidsskeendet, men här skall också finnas personlighet och uppriktighet, allt präglat av en uppgrensk litterär ton. En sak skall han dock undvika: att skriva aforismer. "Det får inte bli Ranelid av detta".

I förlängningen vill han tro att den nya tekniken leder till en bättre värld. När jag lyssnar på honom verkar han annars dela den tidstanke som jag en gång hörde Galenskaparnas Claes Eriksson säga i radio; Det var inte bättre förr, men det är sämre nu. För David Uppgren, som ser sig själv som apokalyptiker, tycker inte den moderna människan är särdeles imponerande.

– Antingen är människan korrupt och ond, eller så är jag dum i huvudet. För varför fortgår det? Det vi sett hittills innehåller lite för många krig, lite för mycket olycka och orättvisor. Se bara på dagens Iran, ett land som godtyckligt avrättar författare och människor i opposition.
Konsten kan inte stå fri från sin tid och samhället, menar Uppgren och tycker, till exempel, att David Lynchs Bushsympatier drar ned hans konst. "Visst kan jag uppskatta något avsnitt av "Twin Peaks", säger han, "men när regissören är en anhängare av George W Bush, en krigsherre, måste det i grunden diskvalificera all hans konst".

De här tankarna möter hans litterära kunskaper och ambitioner i flera olika projekt. Debutboken. Bloggen. Nättidningen Stalker (nedlagd) och ett nytt litterärt webbprojekt som han så småningom hoppas, och tror, kunna sjösätta.

– Stalker hade en så komplicerad flashlösning att den låste läsarna, och kändes efterhand alltför auktoritär och statisk. Men den var snygg redan från början, ja, diamantiskt fulländad, säger han om den nättidskrift som övergavs 2006.

– Mina nya planer rymmer både litteratur och kultur, där kultur täcker in övriga världen. Jag har en bred kultursyn, och drar mig inte för kulturell lo-fi, jag spelar gärna Playstation och skriver poesi. Skriver man enbart poesi blir det ingen bra poesi.

Hans mål är att den nya nättidningen kan kombinera mode och akademi, och i hög grad släppa in läsarna. Inspirationskällorna finner han inte i Sverige, han suckar mest när jag rabblar några kulturtidskrifter ("det är jättebra att de finns, men de är tråkiga eller för borgerliga"). I stället nämner han det italienska design- och arkitekturmagasinet Abitare. Här kan han finna de resonemang om världens tillstånd och om vilka spår vi människor lämnar efter oss som han lockas av.

– Frågeställningarna är viktigast, skit samma vad svaret blir.