Börja med att slå upp boken på sidan 98-99, och läs "Väninnan", en vackrare lesbisk kärleksdikt har aldrig skrivits! Poeten, Marina Tsvetajeva, hade annars både manliga och kvinnliga älskare, och äktenskapet med officeraren Sergej Efron höll livet ut, genom kriser och hårda exilår.

Maken var också en del av förklaringen till hennes starka ställningstagande för den "vita" tsartrogna sidan under revolutionen och inbördeskriget. Det blir nyckeln till hennes öde, där familjen kom att följa den ryska flyktingströmmen till Berlin och vidare till Tjeckoslovakien och så till Frankrike.

Poetiskt produktiv förblev hon genom alla åren, dikternas starka musikalitet följer henne. Medan ungdomsdiktningens känsliga men lite naiva sinnlighet efterhand blir till en ytterst livserfaren och iaktagelserik poesi av episka anslag i långa cykler.

Tsvetajeva är en poet som ger sig hän åt sin egen sång, och likt en Ezra Pound i "Cantos" då kan bli en svår poet. Fast man skall inte låta sig skrämmas bort, här blandas högt och lågt, tungt och lättviktigt, men allt har sin betydelse, det är inte en vår samtids vanliga poetiska obegriplighet utan facit.



Det hade likväl hjälpt förståelsen av dikterna om den skickliga översättaren Annika Bäckström hade varit konsekvent med rimmen, då rimställningarna ofta är en del av förklaringen till hur dikterna tar sig lekande fram igenom sina motiv.

En genomfört rimtolkad version hade å andra sidan riskerat att snygga till komplexiteten i dikterna. Men var gång rimmen ibland försvinner ur de långa sviterna, som "Slutsång", så saknar man dem. Som här ur en serie fina strofer till föreståndaren på en cafeteria en skymmande kväll; "Men hur hon log mot oss/ då hon satte oss bredvid varann,/ erfaret, medlidsamt, / det var leendet hos/ den som grånat i kärlek//...(Min vän: hugg på hugg!/ Jag beklagar mig inte.)/ O, hur hon följde oss,/ ägarinnan i sin mössa// stärkt på holländskt manér."



Det finns ingen riktig gräns mellan inre och yttre verklighet i Tsvetajevas poesi, hon gör inte skillnad mellan vad som är av personlig och samhällelig betydelse. Resultatet ger poeten-som-tidsvittne, Tsvetajeva blir ingen de officiella utmärkelsernas Statsdiktare utan förblir anonym nere i folkhavet, med extra ströjobb och bosatt i arbetarkvarterens billiga lägenheter, utan högmod lever hennes högborgerliga kulturellt förfinade bakgrund kvar under små omständigheter.

Som lyriskt ögonvittne i 1920- och 30-talens oroliga folkmassor är hon den perfekte.

Hur Tsvetajevas poesi slutligen hade utvecklat sig får vi aldrig veta. Av komplicerade skäl återvände familjen till det heliga Ryssland – nu Sovjetunionen – strax före andra världskrigets utbrott. Maken arkebuseras och själv begår hon självmord efter att ha nekats också anställning som diskare på en av författarförbundets lokalavdelningar. Då har barnen redan tagits ifrån henne.



Utgivningen av "Med gröna ögon" är med ett slitet uttryck en kulturgärning, vilken man är tacksam för. Den i hårda pärmar inbundna boken är delvis en nyutgåva men som har uttökats med runt en tredjedel väsentlig och välklingande poesi.

Det enda minuset är en typografisk utformning så amatörmässig att den får en att tro att gyllene snitt och proportionslära vore en välbevarad hemlighet i den inre kretsen kring Euklides.