Från Stockholmsbörsen till Afrikanska krigshärdar är steget inte långt. Det finns direkta samband mellan dig som aktie- eller fondsparare och börsbolags direkta inblandning i brutala inbördeskrig där folkfördrivningar, systematiska våldtäkter och barnsoldater utgör några av strategierna.

Så är det, i alla fall om man får tro journalisten Kerstin Lundell, som i reportaget "Affärer i blod och olja – Lundin Petroleum i Afrika" granskar det svenska gas- och oljebolagets verksamhet i och omkring södra Sudan under 2000-talets första årtionde. Det var en tid då vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt var styrelsemedlem i bolaget.



Det är en mycket intressant och angelägen resa som Kerstin Lundell tar med läsaren på. Den inleds med en inflygning över det område där det svarta guldet finns gömt under markens yta – som ett panorama över lidandets orsak. Där oljefälten nu ligger bodde det människor. Där oljefälten nu ligger lekte det barn. Nu är de fördrivna. Många barn blev soldater. Kvinnor våldtogs för att med skammens hjälp se till att familjer splittrades för alltid.

Den tes som Kerstin Lundell driver är att inbördeskriget stod om marken, eftersom den rebellgrupp som ägde marken kunde sälja rättigheterna att utvinna oljan ur den. Marken genererade vinst som blev till fler vapen. Vapen blev till makt.



Reportaget är speciellt angeläget eftersom det så tydligt relaterar de brutala händelserna i Sudan (som nog ingen ville skulle ske) till var mans aktie- eller fondsparande.

Det är angeläget inte minst i en tid då många oroar sig för en ny finanskris och om den senaste tidens börsuppgång ska hålla i sig eller inte. Kanske borde vi oroa oss mer för vad börsuppgångar egentligen kostar. Kanske borde vi också oroas över att vår utrikesminister på något sätt kan ha haft ansvar för det som skett. Speciellt oroande är att han genom sin pressekreterare låter hälsa att han inte svarar på frågor angående hans eventuella inblandning i brott mot mänskligheten.



Kerstin Lundell träffar flera av krigets offer. Jag hade gärna sett att hon ägnade dem mer uppmärksamhet. Tyvärr framstår de lite skissartat då hon ihärdigt jagar sanningen om Lundin Petroleums eventuella ansvar för de krigshandlingar som orsakat så mycket lidande. Kanske beror känslan av skisser på att offrens berättelser försvinner in i redogörelser för rapporter av olika slag: FN, Human Rights Watch, tidigare pressmaterial etc. Det är som om Kerstin Lundell tycker att alla dessa rapporters ord väger tyngre än de drabbades.

Skuldfrågan då? Det måste nog tillstås att det fortfarande handlar om indicier. Men blotta misstanken borde förskräcka.