Eli Levéns "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" är en av vårens allra mest förhandshajpade romandebuter.

Levén blev uppvaktad av förlagen redan på skrivarlinjen på Biskops-Arnö, och romanen har beskrivits som "en queerlitterär bomb" och hyllats innan den ens kommit ut.



I den delvis självbiografiska "Du är rötterna…" ser Ellie tillbaka på när hon var Sebastian, den vilsna tonårsflickpojken som rör sig i utkanten av gayvärlden: osäker men målmedveten, utsatt men stark.

I jakten på Någonting Annat låter han sig utnyttjas av äldre män i kostym på bartoaletter och skinnskallar i sunkiga förortslägenheter men hittar ett lugn i det destruktiva. Så möter han Andreas och upplever en kärlek som konsumerar allt, den är hämningslös, okuvlig och tar upp hela världen. Samtidigt växer Ellie inom honom, när Sebastian inte står ut med att vara Sebastian längre, ska hon resa sig ur askan och leva vidare.



Det är en innerlig historia som Eli Levén berättar, den hoppar mellan avgrundsdjup sorg och dansande lycka och tillbaka igen på äkta tonårsmanér, men det finns också en mognad i det poetiska och uppriktiga språket. Levén strösslar första delen av romanen med popkulturella 90-talsmarkörer och för fram berättelsen i rasande fart men stannar då och då upp, landar, och drar efter andan.

Det är en ganska mörk uppväxtskildring som bitvis gör ont att läsa men Levén kontrasterar kroppsvätskorna och våldet med den ljusa, nästan banala, kärleksskildringen.

För det finns någonting befriande i Levéns kapitulation inför den stormande förälskelsen, inför den där kärleken som inte är konstlad, som lyfter hela romanen. Levén släpper aldrig intensiteten i dessa delar av romanen och det är svårt värja sig mot Sebastians totala hänförelse av Andreas.

"Du är rötterna…" lever upp till de högt ställda förväntningarna, kanske är en queerlitterär bomb precis vad vårens bokutgivning behöver.