Med mörk cynisk blick

Thomas Bernhards böcker är som en serie kompakta, nästan skulpturala, textblock inom vilka de furiösa krafterna ges fritt spelrum. Prosan är som kontrollerade laviner, ordskred som drar med sig allt i sin väg. Här finns inga nya stycken att klamra sig fast vid, ingen kapitelindelning – bara de långa, borrande meningarna och en text där man inte alltid anar in- eller utgången. Men Bernhards andning, hans musikaliska röst, blir gradvis också läsarens. Det är skickligt och ofrånkomligt.

I "Gamla mästare" känner Bernhard-läsaren också genast igen sig. Boken kom att bli hans sista roman när den gavs ut 1985. Den är dessutom avslutande del i en svit böcker som kretsar kring olika teman inom musiken, scenkonsten och bildkonsten. De båda andra heter "Undergångaren", 1983 och "Skogshuggning", 1984.



I berättelsens öppningsscen tecknar Bernhard en ganska stilla, avvaktande scen: den åldrande musikkritikern Reger sitter – sedan mer än trettio år varannan dag – i flera timmar på en bänk framför Tintorettos målning "Porträtt av man med vitt skägg", på Konsthistoriska museet i Wien. Nu har Reger bett sin vän Atzbacher komma till honom och detta på en dag när han annars inte brukar besöka museet. Något ovisst ligger i luften…

Medan Atzbacher, och vi, betraktar Reger snett bakifrån sugs vi gradvis in i den gamle kritikerns monomana behov av att vädra hela sin tanke- och världsbild.

Reger maler och ältar och han sätter verkligen allting under lupp. Han utgjuter sig gärna över Österrikes "lands-och statsmördare" och alla de förljugna statskonstnärerna, som till exempel den "outhärdlige pratmakaren" Adalbert Stifter eller en Heidegger som är "en filosofisk marknadsförsäljare som bara förde stulna saker till torgs". Han gör utfall mot hela den vidriga österrikiska katolska staten och det nationalsocialistiska rättsväsendet. Här finns inget konstförstånd och alla lärarna har en "lumpen uppfattning om människan och människans värld".



Är Reger på något bättre humör kan han nöja sig med att förfäras över staden Wiens uppblåsthet: "å ena sidan denna storhetsvansinniga efterrättskult, å andra sidan dessa fruktansvärt smutsiga toaletter".

Trots den gallsjuka och nihilistiska svartsyn som Regers världsbild är genomsyrad av så finns här också några korta ögonblick av ansatser till försoning och där han kan se att konsten också har lyckats ge honom livskraft. Men detta är snabbt övergående och snart nog lägger sig alltings jävlighet över allting igen.

Men insikterna är också smärtsamma. Reger förstår ju att allt som man studerar alltför ingående, och med totala anspråk eller i en förblindad beundran, riskerar att förlora sitt värde. Även de gamla mästarna sviker oss i de avgörande ögonblicken. Människan står där, ensam och omgiven av den kitschiga dynga som de österrikiska målarna, skulptörerna, kompositörerna och författarna skapar.



Det är faktiskt både underhållande och roligt att läsa Bernhard och mitt inne i de cyniska syrabaden härdas de viktiga orden och tankarna kring konstens betydelse för människan.

I Bernhards "Komedi" (som den här bokens undertitel lyder) finns alltid ett allvar som befinner sig så långt bort från det insmickrande och slätstrukna som man kan komma.