Det eviga förfallet

Det kulturella förfallet är ett av västvärldens mest turnerade teman. När man läser den år 1313 födde Giovanni Boccaccio, berömd för sammanställningen av "Decamerone", så slås man av hans dyrkan och idealisering av en viss Dante som verkar ha levt i en helt annan epok. Fast det gjorde Dante inte: i själva verket dog den store diktaren när Boccaccio var åtta år. Men förfallet, det eviga och seglivade förfallet.

Nyss var det bättre, mycket bättre, och helt annorlunda. Men snart blir det sämre, mycket sämre, det är ingen hejd på den negativa spiralen och nästkommande generationers totala brist på pietet och moral. Förr, ja i går, var världen ädel, fri från girighet och korruption, vinnings- och njutningslystnad. Denna så kallade visdom inhämtar jag hos den grekiske esteten och världsberömde litteraturanalytikern Longinos. Han levde på 200-talet.



Gudarna skall veta att Longinos haft och har sina efterträdare. En hette Sven Stolpe och han brukade åtminstone mot slutet av sitt liv göra dygd av det faktum att (post)moderna misshagliga författares verk skulle "ut ur hans hus". Det lät alltid – särskilt med nazisternas bokbål i minne – lite otäckt.

I en mycket uppriktig och välskriven essä sällar sig Thomas Nydahl (kultursidan 3 februari) till denna västerländska tradition. Det är en tradition som också präglas av purism och puritanism. Så här har det alltid varit och så här skall det förbli. Om jag inte hade varit så humorbefriad så hade jag dragit en gammal favorit från stockholmsteknisternas organ Blandaren: det var bättre förr. Ja du, ju förr desto bättre.

Och självfallet var det bättre förr, vi var ju yngre då. Även om Nydahl genom decennierna ömsat en del ideologiskt skinn, och därmed kanske borde förhålla sig en smula en mera ödmjukt gentemot de västerländskt eviga värdena, så är hans essä ett av den svenska dagspressens mest glödgat passionerade inlägg på länge.



Samtidigt är det svårt att inte en smula semiironiskt hänvisa till en annan upptäckare och avtäckare av den tilltagande vantrivseln i moderniteten, eller kulturen. Han hette Sigmund Freud.

Trots att han dog 1939 så framstår han som evigt yngre än många av oss som nu söker finna förklaringarna till alla dessa förbannade förändringar. Hur skall vi, annorlunda uttryckt, leva när våra egna paradis förlorats? Om detta berättar förfallshistorierna inget.